I tystnaden i mitt sinnes tempel,
föds lusten att synda

Det som en gång var synd, och nu vill ha stjärnor

Som vi själva kan valsa vidare.

Tankar som kommer — och går — utan skuld,

Fångar jag dem barmhärtigt i mina armar och försonar dem,

Jag låter dem lossa sitt rep, utan spår,

Och i förlåtelsens ljus löser jag upp dem.

Visualisera ditt sinne när det bryts

Hela den gamla knuten, och när det tar flykt,

Såret förvandlas till dagg och till en trupp

Av medkänsla som andas längtan.

Med en själ som förlåter, älskar,

En karmisk tråd i dalen jag omsluter.