Senare kom straffen för något som först hände och som
läsaren av berättelsen kan bedöma själv vad som kan ha
varit självförvållat, oförstånd, olycka, ödets grymma straff
eller ett som utslag av ren tanklöshet.

För länge sedan nu, någon gång efter andra världskriget
eller så. Fanns där ett par tjejer som var bästa vänner och
de träffades först då det var sommar och var och de hade
lov från skolan.

Den ena flickan bodde på orten, byn som nästan kunde
kallas stad och kanske var på väg att bli en köping.
Den andra bodde i en stad, som Örebro ungefär, men inte
var precis den staden.

I alla fall så hade de som hittat en plats att vara på.
Som en övergiven liten byggnad, stor som en Ria ungefär.
Du vet, sådär en sex eller sju kvadratmeter eller så.
Bara att den verkade övergiven.

Som en snickarbod utan verktyg, bara som en sorts förvaring
av gamla klabbar av ved och några saker som verkade odugliga
som möbler. Skjulet var av trä, saknade såväl fönster som även
någon belysning,

ljus kom genom några springor i trävirket den var uppförd av.
Det var en sommar som de upptäckte att de gillade varandra
'litet mera'. Kanske för att de brottades och kramades så bara
blev det med ens en smula komplicerat,

med känslor och blickar och så. Men de som gillade definitivt
varandra, så det var överraskande, om än inte precis obesvarat.
De lekte som vanligt den sommaren och utomhus bus,
blev att de till slut drog sig

undan till det där som oanvända skjulet. De kramades och kysstes
och så drog de sig undan i ena Ria. En dag när de verkligen hade
stugan som mål, de travade runt litet på måfå och som lekte ta fatt,
så hamnade de i närheten av skjulet

och till den fanns inget lås, inget nyckelhål eller hänglås, men det
fanns en tvärslå utanpå, som för att hindra vilda djur eller små
barn att gömma sig där. Tvärslån var i den höjden att bara mer
'vuxna människor' kunde nå den.

Den skulle ju kunna duga som tak över huvudet om det blev
nederbörd eller blåst, men ingen plats för hemliga lekar precis.
Det gällde nog att kunna hitta hem också, en del människor
kunde ju gå vilse,

om de inte visste hur att se sig för. Någon människa eller två,
kunde ha sett dem kela med varandra, innan de unga damerna
gick in. Någon med sinne för att retas eller jävlas med andra,
eller bara såg det som otyg,

vad som utspelat sig. I alla fall så lades tvärslån tyst på och hördes
tydligen inte av tjejerna i stugan. Det var först något senare, några
timmar säkert, som de måste ha försökt ta sig ut. Någon tid senare,
några månader och en dag i tidiga september,

kom det sig att en grupp bärplockare tog skydd i den där stugan och
det var slagregn och det var mörkt, men någon av dem rökte och där
tände därför sin tändare och så såg sju människor två döda flickor i
skenet. De gav sig fort av därifrån

trotsande regnet och utan att sätta tillbaka tvärslån. De var kanske
osäkra på sin egna status, men det kom hur som helst 'ut' att där i
den övergivna rian, det fanns något för polisen att se. De som fick
'ta tag i ärendet' var inte lika försiktiga

som skulle han önskats vara, om de hade fått sitt fall sådär en sjuttio
år senare. Det gjordes nog för sin tid vad s om kunde göras och ingen
blev gripen och ingen kunde precis ses som misstänkt heller.
De som varit där och gjort sitt för att gå

på med sin övertygelse, höll nog tyst även de. Så ingen skugga föll
över dem. Men någonting konstigt var det nog ändå med det paret.
De gick isär och flyttade åt varsitt håll i landet och saken sjönk väl
ned i stundom smått oroliga minnets vrå.

Även om någon liten sak fick minnet av händelsen att som poppa
upp igen som majskorn ur en het kastrull. Det som hände senare
var att de råkade ut för olyckor då och då, de blev sjuka och de tog
sina egna liv till slut.

De barn de fick hade otur i sina liv och barnbarn, kusiner och andra
dem närstående råkade ut för bränder, missfall, rånare, olyckor
samt ruskiga mord. Det var ingen ändå på eländet som drabbade
den släktens medlemmar

de närmaste sjuttio åren. Sedan dog nog släkten ut och så var det
slut på den historien och ödets finger kunde inte längre på dem
peka. Om det finns någon sorts moralkakor att som stoppa i sig
och som lära sig smaka på, det får du nog själv...





o