Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
(I have a saying that when I leave the house I say I jump off the trapeze (meaning I ventilate my thoughts)


Geopolitical Sonnet: The Late Parachute.text:Eng-Swe.

 

The mind, they say, is a parachute, but it doesn't open out of routine. You carry it in your head like a mute statue, if you don't jump with it towards the light.

You have it, but you keep it in your pocket, like an unused train ticket. You fear that the thought is too reckless, that flying is only for the "cracked".

But what is life without hard jumps? Just walking, with a fear of heights. Open your mind, make it a star, because the parachute is not just a banal fairy tale.

When you open it, it spreads like a flower, with petals of ideas and courage. And then you learn that thought is salvation, not just a shield, but a flight without return.

The mind is a sail in the wind of ideas, but what good is it if it stretches into the void? When time shouts "now!" and you want to calculate the fall in protocol.

You have it, but you open it when it is too low, when the thought cannot take any other form. And then, instead of a beautiful, tender flight, you collapse in your own norm.

Because the mind is not a trophy to put on a shelf, but a wing that requires courage and a leap. Open it when the sky is still in the current, not when the earth has become different for you.

Don't be a parachute in your pocket, but a living flight, not a thought in vain.

Wrapped as in an abaya scarf, the sonnet in a geopolitical metaphor — where the parachute becomes the symbol of a collective mind, of a nation or alliance that reacts too late, with grave consequences. Here is the reinterpretation:

The state mind, parachuting into the wind, thinks it is high, but falls in silence. When the crisis knocks at the gates with fire and song, it calculates in meetings of pain.

Diplomats pull strings in vain, their thoughts trapped in maps and protocol. But what good is it, when the sky spins and the earth howls: "There is no more control!"

The mind opens, but too late, when wars dance in full delirium. When refugees flow like a desert, and peace is just a dream on a thin string.

A parachute in geopolitical flight, but without a jump — just a strategic failure.

***

(Jag har ett talesätt som säger att när jag lämnar huset säger jag att jag hoppar av trapetsen (vilket betyder att jag ventilerar mina tankar)


?? Geopolitisk sonett: Den sena fallskärmen.

 

 

Sinnet, säger de, är en fallskärm, men den öppnar sig inte av rutin. Du bär den i ditt huvud som en stum staty, om du inte hoppar med den mot ljuset.

Du har den, men du har den i fickan, som en oanvänd tågbiljett. Du är rädd för att tanken är för dumdristig, att flyga bara är för de "knäckta".

Men vad är livet utan hårda hopp? Bara gå, med höjdskräck. Öppna ditt sinne, gör det till en stjärna, för fallskärmen är inte bara en banal saga.

När du öppnar den sprider den sig som en blomma, med kronblad av idéer och mod. Och då lär du dig att tanken är frälsning, inte bara en sköld, utan en flykt utan återvändo.

Sinnet är ett segel i idéernas vind, men vad hjälper det om det sträcker sig ut i tomheten? När tiden ropar "nu!" och du vill beräkna fallet i protokollet.

Du har den, men du öppnar den när den är för låg, när tanken inte kan ta någon annan form. Och sedan, istället för en vacker, ömsint flygning, kollapsar du i din egen norm.

För sinnet är inte en trofé att sätta på en hylla, utan en vinge som kräver mod och ett språng. Öppna den när himlen fortfarande är i strömmen, inte när jorden har blivit annorlunda för dig.

Var inte en fallskärm i fickan, utan en levande flykt, inte en förgäves tanke.

Insvept som i en abaya-halsduk, sonetten i en geopolitisk metafor – där fallskärmen blir en symbol för ett kollektivt sinne, för en nation eller allians som reagerar för sent, med allvarliga konsekvenser. Här är omtolkningen:

Statssinnet, som hoppar fallskärm mot vinden, tror att det är högt, men tystnar. När krisen knackar på portarna med eld och sång, räknar den med smärtsamheter.

Diplomater drar förgäves i trådar, deras tankar är fångade i kartor och protokoll. Men vad hjälper det, när himlen snurrar och jorden ylar: "Det finns inte längre någon kontroll!"

Sinnet öppnas, men för sent, när krigen dansar i full delirium. När flyktingar strömmar som en öken och freden bara är en dröm på ett tunt snöre.

En fallskärm i geopolitisk flykt, men utan ett hopp – bara ett strategiskt misslyckande.




Bunden vers (Sonett) av Jeflea Norma, Diana. VIP
Läst 43 gånger
Publicerad 2025-07-18 09:13



Bookmark and Share


  Jeflea Norma, Diana. VIP

Efter andra världskrigets slut, den 23 augusti, använde man denna metafor som en dag för tillbedjan.

"Ge mig, Herre, den sista avlidne rumänens sinne!"

Vilket förfädersrop du åkallade Diana? "Ge mig, Herre, den avlidne rumänens sinne!" – en populär bön, men också en tragisk ironi, ofta uttalad när visdomen kommer för sent, som en öppen fallskärm på marken.

?? Metaforen om det "efterblivna" sinnet och din poetiska fallskärm
Detta populära rumänska uttryck är perfekt kopplat till den geopolitiska sonetten Den sena fallskärmen:

Sinnet som fallskärm: "Du har det, men du öppnar det när det är för lågt" – precis som det "sena sinnet", som inte förhindrar fallet, utan bara noterar det.

Rumänen som en arketypisk figur: Inte bara individen, utan en hel kultur av fördröjd reaktion, av visdom efteråt.

Bön som satir: Det är en gudomlig vädjan, men också en bitter insikt – att urskiljning kommer först efter att misstaget har begåtts.
2025-07-18
  > Nästa text
< Föregående

Jeflea Norma, Diana.
Jeflea Norma, Diana. VIP