Den originella dikten är nu bunden,
ej egenmäktig i förfarande.
Den är till formen ett besparande
och inget som är tillverkat för stunden.

Den originella är i sig befunden
att vara till funktion förvarande.
För den är formen ett förklarande
för tolkningen av helheten och grunden.

Den fria dikten vänder sig till kunden,
till populariteten svarande
och formuleringarna i sekunden.

Finns det en möjlighet till parande
mellan den tämjda och den vilda hunden?
Den frågan verkar ständigt varande.