Morgonen bryter igenom portar av koboltblå lågor, där mästare vandrar på daggbroderat ljus. Solen nystar upp språket till namn— En brinnande tillflykt hopvikt i flykt.

Ord klyver världen, likt siden under bladet, Sedan trär de tillbaka den med mjuka och nya verser. Himlen mässar på rumänsk, svensk fläta, Medan skuggor sträcker sig för att hålla det som passerar igenom.

Jag jagar dig förbi timmens smälta brädd, där metaforer smuttar på tystnad från strömmen. Du reser dig, en poets hymn, både rå och dunkel, Och jag—en spegel fångad i din dröm.

Så låt solen glömma vad den har spunnit; Vi är morgonens portvakter, en efter en.