Tänk om jag bara gick.
Sålde soffan, släppte kontrollen,
packade min rastlösa själ i en väska och drog.
Inte för att lämna er.
Men för att hitta mig.

Du skulle säga att jag lät som en tjugoåring.
Och kanske är det sant.
Kanske var det sist jag kände något som liknade liv.
Innan rollerna valde mig.
Innan jag vaknade varje morgon i någon annans kropp
och spelade den där kvinnan
mamman, frun, kollegan,
som alltid reser sig.
Som aldrig skriker.

Men inuti
är det ett jävla vrål.

Jag bär ett barn jag aldrig visste att jag var.

Jag blev vuxen.
Jag blev "duktig".
Och det dödade nästan allt som var mitt.

På jobbet skriker barnen,
kallar mig hora,
kastar stolar som om de kastade barndomar.
Ingen ser.
Jag biter ihop.
Gråter på toaletten mellan lektioner.
Går hem.
Får skit för att middagen blev sen.
Att dottern inte fick sitt,
att mannen vill ha närhet
men jag vill bara försvinna
in i en vägg
in i ett hav
in i något där ingen ropar mitt namn.

Och ändå älskar jag dem.
Men kärlek är ingen livboj
när själen är för trött för att hålla sig över ytan.

Jag sa det inte som ett hot.
Inte som ett svek.
Bara som en viskning:
Tänk om man bara kunde flytta. Resa. Jobba sig genom världen. Sälja allt och sticka.
Och du log snett,
som om jag var barnslig.
Men det var där det gick sönder.
För där förstod jag att du är hemma.
Och jag är… någon annanstans.

Jag lever ett liv andra drömmer om.
Men jag är vaken.
Och drömmer om något annat.

Min dotter skriker åt mig som om jag förstört hennes liv.
Och kanske har jag det.
För jag vet att jag inte var gjord för det här.
Jag valde inte detta.
Jag spelade bara med.

Så vad gör man
när en vill stanna
och en vill brinna?
När trygghet känns som fängelse
och frihet som svek?

Vi är på samma plats
men på olika sidor av kartan.
Och varje dag
går jag lite tystare
lite längre bort
inuti mig själv.

Så du frågar inte mer.
Och jag svarar inte.
För våra samtal är små replikskiften
i ett drama där ingen längre minns manuset.

Men en dag kanske jag går.
Inte för att jag inte älskar.
Utan för att jag fortfarande inte känner något.
För att kroppen inte längre bär.
För att jag aldrig blev jag.

Och kanske är det det mest förbjudna man kan säga:
Att jag älskar er mer än mitt liv,
men ändå vill lämna.