De säger att man får det liv man förtjänar.
Att om man bara kämpar nog
så kommer det.
Det där som väntar.
Lyckan.
Meningen.
Belöningen.

Jag tror inte på det längre.

Det är alltid pengar.
Alltid pengar först.
Alltid mer.
Och när det inte är pengar
är det något lika tomt.
Status.
Bekräftelse.
Ett leende från någon som inte ser dig.

De jobbar ett helt liv
och tror att det ska leda någonstans.
Att slit är samma sak som värde.
Att en full kalender betyder ett fulländat liv.

Men jag ser det.
Jag ser hur ni famlar
efter något som inte finns.

Och jag säger inte det för att jag tror
att jag är bättre.
Jag är inte det.
Jag är bara tystare nu.
Tröttare.
Och jag har slutat hoppas.

Jag vet hur det ser ut där vägen slutar.
Jag har gått dit, inuti mig själv.
Jag har sett helvetet
och jag vet att det inte finns någon himmel.
Ingen räddning.
Ingen lösning.
Ingen poäng.

Ni vill så mycket.
Ni vill få det ni tror att ni förtjänar.
Men vad är det ni har gjort?
Vad har någon av oss gjort
som skulle göra oss förtjänta
av mer än att bara finnas ett tag
och sen försvinna?

Vi är inte speciella.
Inte jag.
Inte ni.
Vi är bara brus i en värld som aldrig lyssnar.

Och det värsta är
att jag förstår er.
Jag förstår varför ni försöker.
Det gör ont att inte tro.
Det gör ont att veta.

Men det finns inget att få.
Inget att nå.
Inget att bli.
Bara tid.
Och tystnad.
Och tanken på att kanske
känna något en stund
innan allt försvinner.