jag hatar dig
så jävla mycket
att jag inte ens kan finna orden

till hur
jävla fucked up du är
och hur satans mycket
du förstört mitt liv

du är den som strimlat min kropp
till blodiga, tunna strimmor
vars tårar jag trodde var slut
men som nu åter faller på nytt
för desperationen jag känner

impulsen att bara avsluta allt

du är ett monster
och jag önskar du fick se dig själv
för du är grotesk
och jag på riktigt hatar dig

vet inte varför jag älskat dig
men fan...

du tjatar om din frihet emot mig
men skiter i barnen
vi båda ska ta ansvar för

du släpper in en man i deras liv
som slagit dig gul och blå
när barnen var i rummet bredvid

och du finner det okej
skyller allt på mig

och detta är återkommande
men ändå —
allt är mitt fel
du behöver din jävla frihet

men har du någonsin brytt dig om mig?
har du någonsin brytt dig om något?

du är som en jävla kille
tänker bara med kuken
och jag äcklas av dig

du är ta mig fan –
världens äckligaste människa

och detta skriver jag inte för att hata
utan för att det är sant

för aldrig vore mina ord så brutala
om du inte gått över min gräns

och jag
orkar
inte
mer

jag vill slå näven i spegeln
krossa mina bekymmer
men ler
och sätter upp en fasad

som spricker
bit för bit

för du strimlade mig till inget
och nu sitter jag här
och hatar på dig

önskar världen fick se
vilket monster du faktiskt är

för jag är trött
på att täcka upp för dig
trött
på att stå här
ta emot all din skit
och le

trött på dina ord
din korrupta värld
av bitterhet

jag hoppas på riktigt
att du får brinna
i helvetets heta lågor
en vacker dag

för orden
ska för evigt
dränkas i blodet
av mitt inre
trasiga hjärta