en blek kropp i vila
på färggrann sommaräng
det var så han fann henne
“där är du flicka lilla–min käraste vän”

allt hon bar–en blomsterkrans
klarblå himmel hennes täcke
hon smektes het av syster Sol
gav sig fritt åt elementen

han tog in henne i tystnad
förväntansfull–förnöjd
hon log och låg helt stilla kvar
en skälvning–det var allt

vid hennes fötter knäföll han
tog dem i sina händer
följde upp–över anklarna
upp mot hennes länder

hörde tunga andetag
händer tryckte mot hans bröst
men ingen tvekan när han tog
dygden som hon bar

hon hade alltid varit hans
till intellekt och ande
och nu bar hon honom inom sig
föreningen total

“adjö hemliga hjärtevän–nu måste jag så gå”
viskade hon darrande och gick
tillbaka till huset–barnen och
makens tomma blick