ingen ser det jag känner inombords
ingen ser hur jag sakta dör
men min fasad
skiner

ingen ser
hur jag för varje dag
kväver mig själv

alla vi ler
åt varandras yttre
men bakom min fasad
är jag döende

och värst av allt –
jag tror
döden vore befriande

för bakom min fasad
lever blott skalet
av den jag kunde vara

men tankarna
ångesten
depressionens järngrepp
om min nakna hals
styr mitt liv

ner
in i en ond spiral

och klockans slag
är ständigt en påminnelse
att jag vill dö
dö så snart det går

för kaoset jag bär på
hatet mot mitt inre jag
allt är som gjort
för att skapa
en tragisk ballad

och jag vet
i blickarna hos andra
att jag
är inte ensam

om tanken
att vilja försvinna

bort
bort ifrån bruset
i mitt inre