Första dagen.
Jag står i sanden
låter vattnet slicka fötterna,
som om havet provar mig,
frågar tyst om jag är redo.
Jag rör mig framåt i något som luktar frihet.
Först till anklarna, knäna, midjan.
Till sist låter jag allt försvinna under ytan.
Det varma biter tag i mig,
men det är ett bett jag längtat efter
ett som väcker mig ur den sömn jag kallar liv.
Och där ute, när jag flyter på rygg,
hör jag inte längre min dotters dörr som slår igen,
inte kollegornas suckar,
inte hans viskningar i mörkret
som jag inte längre vet hur jag ska svara på.

Här finns bara havet.
Här finns bara jag.
Och i timmar, inte sekunder
vill jag stanna kvar.
Inte som en flykt,
utan som om jag redan hör hemma här.
Som om varje våg säger
det är hit du alltid har varit på väg.

Jag tänker inte på vad jag lämnat,
inte på att jag älskar dem,
inte på att jag borde längta hem.
Jag tänker på hur mycket jag inte vill.
Hur lite jag vill återvända
till stolar som flyger i klassrummet,
till ord som skär som naglar mot hud,
till en dotter som bara ser vad hon saknar,
aldrig vad hon får.
Jag ligger kvar,
och det är inte längre en paus.
Det är ett alternativ.

Jag tänker högljutt att
Jag kan bli någon som inte längre
är kedjad i sitt eget liv.

Jag tänker att
Jag kanske kan börja om här.
Och mitt hjärta värker
för jag älskar dem tills jag spricker,
men jag älskar det här mer.
Den här friheten.
Det här ingenstans.
Det här som inte är hemma.