Jag gick på gatorna ikväll.?
Luften var mjuk, nästan fuktig,?
som om den ville lägga sig mot min hud och stanna där.
Och plötsligt hörde jag det,
de här okända gatorna ropar mitt namn,?
som om jag varit här i tanken hela mitt liv.
?Gatan känns varm och ropar mitt namn,?
som om jag är en pusselbit som äntligen kommit tillrätta.

Jag stannade mitt i en korsning?
och tänkte, det här är hemma
mer än hemma någonsin varit.
Skyltfönstren blinkade med löften jag aldrig bett om.
?Personal sökes. Hjälp behövs.?
En lapp i ett fönster, en butik som behövde? en kassör.

Jag gick på gatorna ikväll?
och det slog mig hur lätt det skulle vara
att inte komma tillbaka.?
Du kan diska. Du kan stå i en kassa.
Du kan servera öl tills gryningen.?
Och jag tänkte, ja.? Ja jag kan.
För allt är bättre än hem.?

Jag stirrade på bokstäverna tills de blev suddiga.?
Som om de skrev en annan mening under ytan.
Stanna.
Du behöver inte åka tillbaka.
Och jag tänkte på allt där hemma.
Skriken i klassrummet som tränger in i skallbenet,?
dottern som smäller igen dörren,?
mannen som drar täcket åt sidan på natten,?
som om värmen från hans kropp?
kan hålla mig kvar i ett liv jag redan är på väg ut ur.

Och här står jag,?
på en gata som inte vet vem jag är,?
men ändå känner mig bättre
än någon annan någonsin gjort.?
Där havet fortfarande smakar salt på min hud?
lever något jag trodde var dött.
Inga söndagskvällar med kvävande tyngd.
Bara enkla sysslor, enkla ord,
ett nytt språk i munnen.
En ny hud att bo i.

Jag gick vidare, men långsamt,?
som om varje steg var en förhandling med mig själv.?
Och det gör ont att säga det,?
men tanken kom, brännande och klar:
Om jag måste hem
kan jag lika gärna dö,
?för jag har redan gjort det en gång där inne.?
Levt som en kropp utan själ,?
skrattat utan att känna ljudet i bröstet.

Och kanske är det det som gör mest ont,?
att tanken är lockande.?
Och det är en ful tanke,
en förbjuden tanke.?
Att om jag måste hem,?
om jag måste tillbaka till allt det där,?
då kan jag lika gärna dö.

På riktigt,
inte med blod och sirener,?
men tyst och beslutsamt.
Medvetet och ett ordentligt adjö.?
men jag är här och?
jag vet hur man dör inombords?
och ändå går runt och ler.

Men här… här lever jag.?
Och det skrämmer mig,?
hur starkt jag vill stanna kvar.?
Hur de här okända gatorna
känns mer som mitt hem
?än mitt eget hem någonsin gjort.