Hem är ett ord jag tuggar sönder i tanken,
sväljer och spottar ut igen.
Hem är ett hus, en man, en dotter, ett jobb
ett liv som ser perfekt ut utifrån
och kanske är det perfekt,
på papperet.
Men papper kan rivas.

Jag har åkt iväg, en vecka,
en resa som kallas semester men känns mer som flykt.
Jag sitter här och andas för första gången på år.
Långsamma andetag, nästan tunga,
men de går hela vägen ner i magen.
Havet slickar strandkanten och jag tänker:
här, just här, finns en sorts frihet.
En som jag inte visste att jag längtade efter
förrän jag kände den.

Och samtidigt
jag älskar honom.
Jag älskar henne.
Mer än ord får plats med.
Och ändå finns tanken där,
den som gör mig rädd för mig själv
att jag vill stanna här,
att jag inte vill åka hem.

Hur kan två känslor vara så starka på samma gång?
Hur kan man älska så att hjärtat nästan går sönder,
och samtidigt känna att man kvävs av det liv man byggt?

Jag ser oss som vi är hemma –
slentrianen som en dimma vi går vilse i.
Middagar utan samtal.
Och jag, mitt i det,
ett tomrum som ler på beställning.

Här, på okända gator,
är det som om någon lossar en knut i bröstet.

Kan man älska någon så mycket att man stannar,
och samtidigt älska friheten så mycket att man nästan går?
Och är det ens frihet jag vill åt,
eller bara en annan sorts bur?

Jag vet bara att här andas jag.
Och hemma,
hemma vet jag knappt om jag lever.