Jag står framför dörren nu.
Och jag vet – det finns ingen väg tillbaka.

Repet är strävt mot mina fingrar.
Det luktar damm, gammalt trä, något dött.
Jag knyter knuten.
Jag testar den, känner hur den drar åt,
hur den skär i huden redan nu,
som en varning.

Stolen under mina fötter är vinglig.
Den darrar lika mycket som jag.
Händerna skakar, men inte av tvekan.
Inte längre.

Ögonen bränner.
Inte av tårar, utan av en kall beslutsamhet.

Jag ställer mig på stolen,
lägger repet runt halsen.
Det känns tungt, kallt.
Som en hand som redan vet hur man dödar.

Hjärtat slår för hårt.
Varje slag ekar i skallen,
som om det försöker banka sig ut.
Jag andas en sista gång
en vass, skärande inandning som gör ont.

Och så, ett lätt tryck med foten.
Stolen tippar.

Världen rycks undan.

Repet drar åt.
Halsen krossas inifrån.
Ett skarpt, sprött ljud – som en kvist som bryts.

Lungorna flämtar efter luft,
gapande, men luften finns inte längre.
Bara eld.
Eld i halsen.
Eld i bröstet.

Ögonen pressas utåt,
blodkärl brister.
Synen blir röd, sedan svart.

Kroppen sprattlar, rycker, slår mot tomma luften,
en sista, meningslös dans.
Tungan sväller, fyller munnen.
Smaken av järn.

Och sen – stillhet.

Allt stannar.