Jag bläddrar i gamla böcker
som om svaren gömmer sig
som ett pressat blad
mellan sidorna,
borstar damm från omslagen
och undrar hur länge man måste läsa
för att bli hel.

Jag skriver dikter.
Inte för att jag tror jag är poet
utan för att något måste ut –
ibland är ord
det enda som blir handling.

Ofta sjunger jag.
Inte vackert, men allt jag har.
Jag tänker att det är viktigt,
att våga spräcka rösten
när världen försöker tysta en.

Min son pratar om spel
och fysikmotorer och Skinport
och jag lyssnar
med hela mitt väsen
fast jag inte alltid förstår.
Han märker när jag lyckas.

Jag tar hand om mig själv
på ett sätt som inte känns som straff.
Lägger mig i tid,
går en omväg genom parken,
säger nej utan att viska.
Jag lär mig sakta
att inte kalla trötthet för svaghet.

Och jag försöker vara schysst
mot världen.
Inte för att jag tror den förtjänar det
men för att något i mig mår bättre
när jag håller upp dörrar,
lämnar plats i samtal
och inte skrattar åt människors försök
att få vara hela.