Sedan Vildhustrun klev av sin professionella karriär
med ålderns rätt i december 2024,
för att istället ägna sig helt åt gårdens djur & odlingar,
är det sällan jag går allena på Norrbottenshemmanet

Nu är det slutet av juli,
och hon är sig till Lule begiven, på bilservice,
och för att samtidigt hämta upp sin syster vid tåget

Silver och Cesi, katterna, är ute på egna äventyr,
de nykläckta vaktlarna i köket för diminutiva
för konversation,
de stora ute i buren på baksidan mest upptagna av sex,
de unga hönsen är på snabbtillväxt i sitt halfway house
ute i sadelkammaren inför flytten ut i hönshuset
i trädgården,
och hästarna Torre, Moses och Russin
står i ligghallen i skydd för bromsplågan


Jag kliver, strosar, smyger runt
i husets två våningar, som Ringaren i Notre Dame;
rummen öppna som nyss kläckta ägg
eller uppsmälta glaciärtunnlar
med sina dörrhål och luftiga innanmäten,
mina barfötter försiktiga över mattor och trägolv

Ur mitt arbetsrum på övervåningen
porlar Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationer
med András Schiff

Jag, den gamle, för en tid – p.g.a. en träningsskada –
spröde & avvaktande mannen, vagt lysten på liv,
rör mig i Bachs obönhörliga objektivitet,
som forsar genom inomhusets vidöppenhet,
med skiftande volym & urskiljbarhet
under det att jag rör mig genom byggnadens rymd,
skiktad i dess rumsligheter,
husets ytterväggar futila påhitt
mot yttervärldens väldiga skogsväldens
alltid till slut segrande vida horisonter
under vita sommarmoln på tillväxt
till eftermiddagens åskstoder
med sina ljungeldars vassa spröt, frasande
genom blånekandet

Min solitaritet i julidagens öppna hus
en scen ur Bergman eller Tarkovskij,
eller kanske en konstkortfilm
om J. S. Bachs glimrande, sköljande, porlande,
smekande, örfilande, befriande sakrala saklighet
omkring varje vilset steg genom dagsljuset,
medan världen ändrar ursprung & syfte
vartefter jag vänder mig