Att vara i sin ungdom och vara psykiskt sjuk. Att ha varit sjuk ända ned i barndomen. Vänner och bekanta som mår så himla bra och man känner besvikelse, vanmakt, sorg, bitterhet och en tyst desperation över sitt liv som går förlorat varje dag. Psykiatrin som är dysfunktionell, som inte har tillräckliga resurser. Människor som drar sig undan. Vad har man att leva för? Katterna och ett poesiskrivande som inte fungerar. Känslan som att stå utanför Gröna Lund och alla de andra barnen och ungdomarna jublar, men själv blir man inte insläppt. Känslan att missa den bästa tiden i livet. Känslan att inte förmå öppna sig för sin psykoterapeut för det är konsekvensen av de odiagnosticerade och omedicinerade mycket allvarliga diagnoserna. Känslan av att vara utslagen och bortglömd. Telefonen som mycket sällan ringer. Man försöker verkligen med flickvänner, utbildningar och jobb men det fungerar endast korta perioder. Känslan som att döden vore en bra lösning. Katterna som man älskar så mycket. Att göra natt till dag och äta frukost i skymningen. Långa promenader på nätterna. Självkänslan akut sviktande. Man är en loser och en nobody. Inne på nöjesfältet pågår festen men det finns ingen möjlighet att komma in. Man läser mängder av poesi och Fjodor Dostojevskij och man ger all sin kärlek till sina två kattbröder Jim och Jam. Man fantiserar sig bort till andra verkligheter av meningsfullhet, gemenskap och glädje. Man är både väldigt annorlunda och psykiskt sjuk. Livet rinner som sand mellan fingrarna. En sak är man bra på och det är att vara synsk, att förutspå händelser. Ens förnumstiga storasyskon som tycker att man borde ta sig samman och komma in samhället. Ens mer än trasiga uppväxt med dysfunktionella föräldrar. Man är den som vandrar om nätterna för att finna svar på livets frågor. Man är en utpräglad poet, konstnär och filosof som man helt enkelt var tvungen att bli efter ett år av en skräck och fasa surrealistisk och helvetisk psykos några år tidigare men man sätter inte så stort värde på sina begåvningar. Så många vilsna och hjärntvättade människor där ute, även personer på höga positioner. Man kan inte anpassa sig och kompromissa bort det som är heligt och sant. Efter en sån psykos passar man inte in någonstans. Det är hösten 1989 och man är 24 år gammal och man spelar fotboll i ett lag ibland när man orkar och förmår. Det ska ta 30 år innan jag förstår att jag är en duktig poet. Att vakna gränspsykotisk och deprimerad i skymningen för ännu ett sökande efter något man har glömt bort vad det är, en riktig och hållbar identitet. Ett meningsfullt och fullvärdigt liv. Det avkristnade Sverige är så fullt av tjattrande och arroganta demoner och djävulen älskar att sparka på den som ligger ned. Jim och Jam älskar mig fullt ut och vi sover tillsammans. Jag drömmer att jag är på Gröna Lund jublande i vild extas tillsammans med vänner som älskar mig för den jag är.