bleka frostiga kårar

längs en avbruten ryggrad

ett öde som försvårar

liv i ständig minusgrad

fingrar fast i frusen mark

onaturligt iskalla

i vämjelse för magstark

hör du dem sönderfalla

lyssna till hennes vemod

en hymn med doft av vinter

i klänningens återstod

bor ännu hyacinter

ögonen blinda av död

i själens motsvarighet

tigande mun så blekröd

tärd i sin intimitet

skuggorna dansar inatt

bland skogsrå och lundens skrymt

i döden som just börjat

blir månens ljus undanskymt