Han fanns där nere, på den lilla ön i Medelhavet. Det hade Laura vetat i flera år, men hon skulle inte ha vetat någonting utan internet, och varför hon ens hade sökt på hans namn visste hon fortfarande inte. Kanske var det av ren nyfikenhet, kanske helt enkelt bara för att ha något att göra. Herregud, så många år det hade gått! Nästan fyrtio. Och nu när hon satt vid skärmen och funderade på nytt över vad livet kunde ha varit upptäckte hon plötsligt att hon inte mindes årtiondena utan Sergio.
Ja, det var så han hette. Han var en allkonstnär – sångare, skådespelare, målare och vem visste vad mer. Hon hade både känt och inte känt honom. Vad gjorde han nu.
Sedan började hon fantisera om att resa till den lilla ön. Korsika hette den. Var den så liten egentligen, nu blev hon osäker. Och vad skulle hon dit att göra. Rekreations- och äventyrsresor kunde man företa sig till all världens hörn, så varför skulle hon prompt bege sig just dit. För honom? Det kanske är fint på Korsika, tänkte hon.
Andra människor åkte på kärleksresor – eller singelresor som de också kallades – så varför skulle inte hon själv kunna göra det. Nu tyckte hon i och för sig att livet som singel var ganska skönt, det var bara på nyårsaftnarna som det kunde kännas ensamt. När fyrverkerierna målade himlen brukade hon stå högst uppe på Västerbron och insupa de färgrika krevaderna. När de var över kändes det än mer ensamt, men den sorgen var inte särskilt beständig hade hon lärt. Redan under nyårsdagens förmiddag återgick det lugna livet till att bli behagligt, innehållsrikt och trevligt igen.
Nu var det maj, varje liten snutt av skogsbackarna var invaderade av vitsippor. Det kändes mer ljuvligt än någonsin för Laura att vara singel och kunna göra vad som föll henne in.
Så varför kunde hon inte sluta tänka på Korsika. Det var som att det ropade, som att HAN ropade: Kom hit! Kom hit! Därför började hon till slut titta på möjliga sistaminutenresor, ungefär som en hågad turist. Att kalla sådana projekt för singelresor, ens kärleksresor, var kanske inte rätt. Men just det var vad Laura gjorde när hon sökte på resebyråernas hemsidor.
Och iväg kom hon. Eftersom det var en sistaminutenresa visste hon att hon skulle få ta det hotell som bjöds, och skulle snart till sin glädje finna att det var ett litet familjeägt hotell, långt ifrån lyxigt eller ens vackert, men det var rent och ståtade med en egen servering ändå. Mer än det behövde inte Laura för att finna sig till rätta. Snarast VILLE hon inte ha mer än så.
Hon skulle få nöja sig med en vecka på orten, som var öns huvudstad Aiacciu, och som hon nådde först efter att ha bytt plan i Paris.
Det var i Aiacciu som Sergio fanns. Innan hon började leta efter honom på allvar ville hon se omgivningen, vad den än bestod av, om det så bara var av gigantiska legobitar. Hon undrade fortfarande varför han hade lämnat landet, fann det märkligt. Lika underligt var det att ingen hade sagt något, utan hon hade blivit tvungen att upptäcka det själv. Ja, det hade ju varit hysch-hysch förstås, hon kom ihåg det och vämjdes alltjämt av det. Ty Sergio hade inte varit fri, och egentligen hade de inte varit tillsammans, faktum var att de inte ens hade kysst varandra. Det var så mycket som hon skulle ha velat säga till honom.
Kanske hade det varit inbillning alltsammans – att känslorna hade varit besvarade. Fast det kunde hon inte tro när hon vandrade längs med den långa sandstranden, som gick parallellt med bilvägen ovanför och aldrig verkade ta slut. Ögonen vandrade fortare än benen. Nyfiket skannade hon av de närmaste meterna efter snäckor och vrakgods, och kastade blick efter blick mot havet utanför och vidare mot den andra sidan av bukten. Var fanns Sergio – inte här i alla fall, inte i just denna stund. Men säkert hade han gått här, gått och undrat hur det var i det gamla hemlandet, gått och funderat över de vänner som han inte hade någon kontakt med, gått och beklagat sig över saker som aldrig hade blivit. Alla har väl något att ångra, menade Laura. Eller också var han fullständigt nöjd med sitt liv på Korsika, även om han troligen aldrig skulle komma att räknas som en riktig korsikan av de infödda. Dessa var nu en gång mycket stolta av sig, hon hade märkt det i samma stund som hon hade pratat med hotellvärdinnan första gången.
På bara några timmar hade Laura lyckats lägga sig till med en liknande hållning, förvisso inte menad att behållas när hon kom hem, där den ju bara skulle ha väckt åtlöje, men här, märkte hon, underlättade den kommunikationen och väckte respekt åtminstone från dem som var medelålders eller äldre. Det var så påtagligt att hon alltjämt förvånades av det fastän hennes hjärna redan hade registrerat vad som var fallet. Hennes franska var inte den bästa, men hon försökte. Även det väckte respekt hos korsikanerna. För att inte säga tacksamhet. Det var något väldigt franskt över denna ö, som ändå hade sitt eget språk dessutom och en historia som var minst sagt brokig.
En del av denna historia hade hon fått ett hum om genom att läsa vad som fanns på nätet, samt genom att ta sig en broschyr på turistbyrån, i vilken även en övergripande – inte särskilt detaljerad – karta fanns.
Varför hade han valt Korsika.
Att samhällslivet försiggick längs öns kustlinjer var uppenbart. Dess inre bestod av idel bergsterräng, och det fanns de som företog verkliga strapatser i det kuperade landskapet. Den högsta toppen på den lilla ön – om den nu var liten alltså – var betydligt högre än Kebnekajse, sjuhundra meter mer sisådär. Så var det i och för sig ofta med varma turistöar, att de stack upp på något sätt, hade Laura konstaterat. Kebnekajse var en liten plutt i jämförelse. Likväl hade hon aldrig varit uppe på det svenska fjället, hade aldrig ens funderat över det, och inte tänkte hon bege sig norrut till Monte Cintu i Korsikas inland heller. Där skulle hon ändå inte stöta på Sergio.
Han hade aldrig gjort sig känd som någon äventyrsälskare eller skogsmänniska. Motionerat hade han nog, som pliktskyldigast eftersom friluftsliv ju aldrig hade intresserat honom nämnvärt. Mycket hellre hade han kört omkring på sin hoj och sett ut som en astronaut, rent av en utomjordisk sådan, i sin skinnpaj och svarta heltäckande hjälm. Hon hade inledningsvis upplevt honom som vresig, sedan som flirtig, och hade inte alls tyckt om honom.
Kunde det inte ha fått stanna därhän. Ödet hade begåvat honom med en underbar sångröst, så manlig och mjuk att hon först trott att han i själva verket mimade till någon känd sångare, som han hade inspelad på band. Men nej, den rösten var hans egen hade hon måst inse, och med det hade hon vetat vem Sergio var. Hennes livs kärlek. Efter det hade hon rasat i vikt, för ingenting hade längre varit gott att äta. Alla smaker hade förändrats, och till en viss del hade också hennes syn på livet gjort det. Denna främmande känsla var nu borta, bara minnet av den levde kvar. Hon var sitt naturliga runda jag, och såg med tillförsikt på det mesta. Hon drömde vanligen inte eller fantiserade, utan lät allt som hon möttes av få vara som det visades henne. Inga krusiduller eller heta känslor kom numera i vägen för det rationella. Därför klarade hon bättre av att genomföra sina tänkta projekt, så det var verkligen av godo.
Laura vände och gick sakta tillbaka mot staden. I den ljusa sanden såg hon åtskilliga fotspår, varför det naturligtvis var så gott som omöjligt att urskilja de egna fastän hon försökte. Solen var på väg ned, och hon började känna kurr från magen. Det fanns säkert någon fin korsikansk specialitet som kunde mätta hennes hunger. Hon såg fram emot att få pröva köket.
En timme senare steg hon in i den rustikt möblerade restaurangen på hotellet och beställde civet de sanglier med massor av grönsaker. Värdinnans son tog upp beställningen, log glatt åt att den nyanlända hade valt en av Korsikas mest smakrika nationalrätter istället för något ”utländskt tjafs”, och som många andra öbor gladdes han extra mycket åt gästens franska hur dålig den än var. Ibland rättade henne, men artigt och fint.
Det hade varit en smula kaxigt att inte ta med någon parlör. Hon hade räknat med att öbefolkningen skulle godta engelska. De yngre av de bofasta gjorde det förstås, men Laura var själv inte ung längre och tydde sig av naturliga skäl hellre till de äldre generationerna. Å andra sidan var kanske femtiofem år ingen ålder. Egentligen. Det hände att hon funderade över sådana saker, det föll ofta på när någon ung person i hemstaden frågade hur mycket klockan var och använde ”Ni” som tilltalsord. Hur kunde ungdomarna känna till sextiotalet.
Ändå – det gångna åttiotalet, årtiondet då hon hade blivit så förälskad, låg alltjämt bakom hörnet för Laura, hon hade knappt lämnat det, på sätt och vis var hon kvar i det, och hon lyssnade fortfarande gärna på Style och deras vackra popballad ”Dover-Calais”. Den kände förstås de som nu var unga många gånger inte till, men vid åttiotalets mitt hade den spelats över hela Västeuropa, på turisthotellen inte minst.
Den hade spelats på Klavkörens återkommande kalas i Västerbyskolan under perioden likaså. Det var där som hon hade träffat dramaläraren Sergio. Till en början bara som flyktigast eftersom han hade varit på väg ut efter sin lektion samtidigt som Laura var på väg in. Men de hade återsetts av en slump bara några veckor senare vid Folkets hus, och hon hade i sin brådska inte känt igen honom. Emellertid hade han gått fram och sagt hej, viss om att det var en av Klavkörens medlemmar han hade äran att hälsa på. Han hade fått henne att dra sig honom till minnes, vad han nu kunde ha haft för glädje av det. Hon hade omedelbart funnit honom bullrig samt en smula inställsam och påflugen. Känslan hade visat fel, och det hade slutat med en inre axelryckning. Den gången.
Laura, i stilla saknad efter sin gamla skönhet, var numera van vid ett liv utan socker. Hon hade varit godisfri i tolv månader, vilket var otroligt med tanke på hur hon hade glufsat i sig under de föregående åren. Någon dessert efter vildsvinsmiddagen blev det inte, bara kaffe och ingenting mer. Sedan bestämde hon sig för att inspektera staden, åtminstone de närmaste kvarteren.
Som hon hade anat var utelivet i full gång, fastän månaden juni nätt och jämnt var inledd. Var fick ungdomarna all sin ledighet och alla pengar att slösa från – ja, säg det. Fast det hade varit likadant åtminstone sedan sjuttiotalet. De hade kunnat göra precis vad de ville och gjorde det också. En hel del av dem hon såg var tonåringar, men där fanns inte längre några hippies. De glada flanörerna verkade inte ens vara berusade. Å andra sidan var klockan bara barnet om man ville se det ur en nattsuddarens perspektiv. Nu såg hon att några av de än så länge nyktra livsnjutarna var på väg ned mot stranden med picknickkorgar. Laura kände ett sting av avund. Hon skulle gärna ha gjort dem sällskap, om hon bara inte hade varit gammal som en förälder, om hon bara inte hade ätit sig mätt under middagen, om hon bara inte hade varit för feg att fråga.
Nej, så gör man inte, fastslog hon. Man ber inte om att få bli ett påhäng. De ville ha semester, de där pojkarna och flickorna, inte bli påpassade eller förmanade eller frukta hela kvällen och kanske natten att så skulle ske bara därför att en tant som de inte kände på eget bevåg hade sällat sig till dem. Och själv hade hon minsann mer värdighet än att göra sig till ett oönskat sällskap. Avunden, lindrig eller inte, var irrationell som alltid.
Hade hon befunnit sig på Paratahalvön skulle hon ha tänkt litet annorlunda. Den var så smal att man knappt kunde undgå att hålla varandra sällskap om man befann sig på det stället. Enligt turistreklamen skulle halvön vara den perfekta platsen att beskåda solnedgången – eller soluppgången, om man var morgontidig och förstod att ställa sig på rätt sida. Kanske var det bäst att inte vänta till sista dagen med att beskåda begivenheten, det kunde ju bli molnigt om hon hade otur, det hände även i Medelhavet att så blev.
Vad gjorde Sergio i detta nu. Om hon kände honom rätt hade han för åratal sedan tröttnat på begivenheterna, och satt antingen hemma och sysslade med något som han verkligen var intresserad av – något konstnärligt då förstås – eller också var han riktigt på alerten med sina projekt och stod antingen på en scen eller regisserade en pjäs. Hur skulle hon hitta honom. Ville hon ens göra det, det var inte så säkert längre. Men nog skulle hon försöka, det var ju huvudsakligen därför som hon hade kommit.
Bakom det långsträckta Aiaccius stadsdelar tornade Korsikas höjder upp sig. De syntes mindre nu när det började skymma, och när detta skedde betydde det att det mycket snart skulle vara alldeles mörkt där inga lampor lyste. Chansen att hitta något som kunde leda till Sergio före morgondagen hade nu minskat avsevärt. Så fick Laura syn på Locu Théàtre. Byggnaden dök upp på vänster sida i hennes gångriktning, bara ett stenkast från Rue Sainte-Lucie, där hon hade planerat att vända och gå tillbaka. Mörkret hade nu definitivt lagt sig över Medelhavet, men lamporna i Aiacciu fick staden att lysa och gnistra som innehållet i ett juvelskrin. Laura hörde och såg glädje överallt. Den fanns ute på trottoarerna, i trappgångarna, vid dörrar och fönster. Man måste inte köa i evigheters evighet för att kanske få lukta på den, eller riskera att bli undanträngd från den om man inte ville. Den tillhörde alla, var liksom en del av stadspulsen.
Trots den relativt sena timman kände Laura ingen stress när hon avläste programtablån genom att studera affischerna utanför foajén. Hon hade snabbt bestämt sig för att i lugn och ro gå igenom rollistorna. Detta kom hon att göra precis som hon tänkt, men Sergios namn syntes ingenstans. Kanske arbetade han inte längre. Dock hade hon inte hoppats på omedelbar tur i sökandet och blev därför inte besviken. Det var under morgondagen som det verkliga sökandet skulle börja, åtminstone var det vad hon föreställde sig.
Mot sin planering skulle hon emellertid hamna på badstranden istället. Längre fram på säsongen skulle den måhända bli fylld med folk. Den var smalare än hon hade trott när hon reste, och det var väl bland annat därför som det saknades hyrstolar med strandparasoller. Folk letade upp sina egna favoritställen. Även det tycktes vara något typiskt korsikanskt – att inte låta turisterna få det alltför serverat. Ön tillhörde äventyrarna och dem som inte sökte sig till det bekväma. Restaurangerna var dock som på andra håll, man kunde till och med få hamburgare om man ville. Därför kanske, och trots den atypiska turistnaturen, fanns här redan en och annan utländsk barnfamilj, som helt enkelt hade gett sig den på att åka hit och se sig om, hur bångstyriga och rastlösa telningarna sedan än tedde sig. Dessa familjer skulle återvända tusen erfarenheter rikare, anade Laura, och säkert välja andra ställen fortsättningsvis tills barnen hade blivit äldre.
Hon bar en blågrå baddräkt som närapå gjorde henne osynlig bland vågorna, fastän hon inte simmade utan bara stod med havsvattnet nästan ända upp till axlarna liksom för att känna efter. Det var mulet, och det blåste litet, vilket gav en känsla av utsatthet där hon stod. Som den konstnärssjäl hon innerst inne var välkomnade hon den. Hon kunde lätt ha stått kvar på en och samma fläck längre än de minuter som det nu blev, insupandes den fallande luften och de saltstänk som dansade upp i hennes ansikte, om det blott hade varit litet varmare. Solglasögon behövdes sannerligen inte en förmiddag som denna. Hennes ögon skulle ha fått syn på Neptunus till slut. Men klokheten sade ifrån. Mer än en kvart i det svala vattnet skulle i värsta fall ha skänkt en förkylning. Det var femton grader eller något sådant, och det gjorde förstås att barnföräldrarna hellre höll sig vid hotellpoolerna om de hade för avsikt att låta de yngsta roa sig med att bada. Hon hade lagt märke till det redan under gårdagen. Fastän så få hade de lyckats lägga beslag på varenda en av hotellets solstolar.
När Laura vadade åter mot stranden var det inte den hon såg, det var inte heller den höga kant som skilde stad från sand, och inte staden själv. Nej, det var bergen där bakom, de framstod plötsligt som en väntande vän med utsträckta armar. Hon funderade en stund på vad känslan kunde komma sig av, då hon upplevde den som både vacker och häpnadsväckande, och kom till slutsatsen att det var bergens närhet. Aiacciu låg vid foten av något som närmast kunde beskrivas som Korsikas motsvarighet till Sydfrankrikes pyrenéer. Att möta öns rygg från havet var mäktigt, nu visste hon äntligen det.
Någon hojtade från stranden. Det var ingen korsikan, han lät mer som en italienare. Hon hörde honom utbrista i ett nästan hjärtskärande ”Mama mia, signora, fa troppo freddo!”, och såg honom hålla upp hennes badhanduk och vifta hejvilt med den. När hon väl nått stranden lät hon mannen svepa den om hennes axlar. Hon tackade honom på hans eget språk, för det ynka ordet kunde hon på italienska, varefter han försvann, skrattande och vinkande. Sådana här små under av vänlighet inträffar aldrig i Stockholm, tänkte hon.
Det var en lyckad upplevelse, hon njöt av den som en prinsessa. Det var alltjämt förmiddag, så hon lade sig pladask på handduken, trots molnen, och försökte ge sken av att vara en hågad stranddyrkare – hon såg för övrigt sådan ut med sin alldeles nyinköpta bredbrättade blåa solhatt. Ute i bukten stack stora vita fenor upp, i varje fall liknade de just sådana, de majestätiska segel på de privatägda båtar som svepte förbi en efter en. Hon hade vant sig vid synen redan under gårdagen, annars skulle hon kanske ha ägnat några minuter åt att betrakta dem. Alltefter som minuterna gick märkte hon att tungan suktade efter glass, eller kanske än hellre en riktigt uppfriskande sorbet, med en fruktsallad till och kanske till och med ett lätt, fruktigt glas vin. Hon slog bort tanken på ett förmiddagsvin som alltför främmande, det skulle den förmodligen ha tett sig som för medelhavsmänniskorna också fastän hon mycket väl visste vilka vinälskare de var. Och lätt dessutom. Sådant fanns väl inte på denna breddgrad. Det hade förstås romarna sett till en gång, dessa evighetsfestare med sin utpräglade smak för det goda. Jo, det hade varit en invasion, det. Fast inte helt fientlig om man fick tro historikerna. Naturligtvis hade de tillfört en del annat också, som sedan hade blivit en del av öns matkultur, ja, kultur över huvud taget, precis som senare tiders erövrare.
Det var ändå något unikt med Korsika och dess stolta invånare. Man hade valt att behålla det som passade, och på så sätt hade man i det långa loppet stått som någon sorts segrare. Andra kulturer hade visserligen inlemmat främmande vanor och seder också, men inte riktigt på det här sättet. De hade aldrig omvandlats till någonting inhemskt som på denna ö. Det var Korsikas romerska ruiner, Korsikas blandspråk, Korsikas franskitalienska arv, Korsikas krigsminnen, och så vidare. Listan kunde göras lång.
Napoleon var bara en del av det, han var visserligen inhemsk, men nu hade han gått och blivit en korsikansk dragmagnet han också, från att ha varit en av Europas värsta erövrare. Det var Korsikas Napoleon, Korsikas egen kejsare, Korsikas machoman nummer ett. Befann man sig på Korsika så kunde man inte undgå att konfronteras med honom på något sätt. På många sätt. Laura hade försökt att inte se honom, men hon såg honom överallt, inte minst i namnen på gator och torg. Nu hade hon redan börjat vänja sig, nästan tycka att han var ett gemytligt inslag som hon inte behövde fästa så mycket uppmärksamhet vid. Och det fanns nog korsikaner som helst skulle ha sluppit honom.
Laura blev kvar på sin badhandduk i runt fyrtio minuter, det vill säga tills hon kom att känna sig rastlös. Resten av förmiddagen och en del av eftermiddagen gick åt till att inspektera all information som fanns att hämta om Aiaccius teatrar. Det blev ett idogt promenerande längs gatorna, från den ena teatern till den andra. På Rue du Dr del Pellegrino låg Théâtre de NéNéKa, en smula undanskymt fastän den egentligen hade en vacker entré, som ståtade med en mindre portik inramandes en fantasifullt utsirad genombruten jugenddörr i glas och grönmålad metall. Allt som skvallrade om att ingången dolde en teater var en anspråkslös liten skylt på utsidan. Man måste verkligen veta för att hitta rätt. Laura hade tittat på vägbeskrivningar och hade vid det här laget börjat kunna namnen på gatorna i stadens kärna. Intill i samma byggnad låg en frisersalong, och huset självt befann sig vid utfarten mot hamnens huvudframfart T21, bakom vilken skymtade flera järnvägsspår.
Teatern låg ganska nära Locu Théâtre, som hon så enkelt hade letat sig till under gårdagen, och även Scenina, där det hölls konserter och spelkvällar med jämna mellanrum. Aiacciu var helt enkelt fullt av historia och kultur. Att hitta Sergio i detta myller av kärleksfulla yttringar till Konsten skulle fordra tur. Nu började hon frukta att hon kanske skulle få åka hem utan att ens ha sett honom. För vem sade att han måste befinna sig i Aiacciu för tillfället, han kunde lika gärna ha åkt på semester till Sverige för att träffa närstående och vänner, det var ju lågsäsong för teater och konst nu. Skulle inte det ha varit typiskt.
Till slut hittade Laura en trevlig uteservering där det bland annat serverades stora, fina sorbetsallader, sådana som hon mindes att hon hade unnat sig i omgångar under en resa i USA trettio år tidigare. Hon åt av hjärtans lust, det var så mycket frukt att det blev en hel måltid, gick därifrån belåten och på något sätt styrkt, som om det skulle ha suttit undergörande hälsopiller inbakade i citronsorbeten, och återvände runt klockan sexton till hotellet.
Det var något teaterpåminnande över hela Aiacciu, kom Laura på när hon tittade på en mer detaljerad stadskarta som hon hade tillhandahållits av den hjälpsamma receptionisten – en dotter till hotellvärdinnan – under morgonen. Namnen på en del av gatorna fick henne att associera till Mozarts opera Figaros bröllop, bara därför att de lät italienska. – Scamaroni, Solférino, Pugliesi Conti, med flera. Men ingen med förnamnet Sergio någonstans. För all del hittade hon ingen gata med namnet Almaviva heller, det skulle bara ha fattats. Inom henne sjöng en röst Voi che sapete non stop, och skulle fortsätta att göra det resten av dagen.
Varför hon hade lärt sig varenda textrad framstod som ett mysterium för henne själv. Hade det varit nödvändigt, hon kunde inte språket, men förstod dock hur orden skulle uttalas och hade insett för länge sedan att italienskan var som klippt och skuren för opera. Emellertid var en aria som denna vacker i sig, fastän klingandes ensamt när den hade lösryckts från sitt sammanhang. Kanske var det därför som den tillät sig att studsa innanför skallbenet. Eller också berodde det på kompositören. Mozart hade gjort sig känd som beroendeframkallande redan under sin livstid.
Hur det än var med det satte melodirörelsen i gång minnesbilder från en scen hemmavid, även dessa hade förmågan att rulla nonstop. Än hamnade hon med en skådespelares svåråtkomliga ögon mot publiken i vridläktaren som dominerade hela lokalen, än fann hon sig rusande ut i sminklogen för att byta peruk och ta på sig en vidunderartad fågelmask av papier maché. Sedan sprang hon genom korridoren för att hinna in till den ena av de korta danssekvenserna, och i den andra akten förändrades allting. Då var det inte frågan om dans eller uppsluppen maskerad, istället spelades en brutal revolution upp med konstgjorda huvuden på pålar, kokarder och hemska fejkade våldsdåd. Ett uppdämt hat som hade briserat på riktigt en gång och på detta sätt återberättats. Det var dock det som publiken aldrig hade fått se som Laura mindes bäst. Livet bakom kulisserna. Kampen, de osynliga misstagen, sömmen som måste lagas, rekvisitan som tjuvlånades, frustrationen som blandades med glädje, yra och ibland ilska över någon medspelares respektlösa förfarande med någon annans privata kläder och skodon. Mitt uppi alltihop en obekväm kärlek, kanske förmäten men definitivt oresonlig. Det var saker som publiken aldrig hade kunnat ana sig till, ty under en föreställning upphör aktörerna alltid att vara sig själva.
Hon mindes den glada Helena, som hade komponerat musiken och spelat dragspel som en hel karl pjäsen igenom. Hur hon och Sergio hade spärrat vägen mellan sminkrummet och toaletterna i källaren strax före premiären med sitt idoga uppvärmningsspel.
Ja, det var länge sedan, långt borta i tiden, mycket mer än i rummet, ty här på Korsika var det hela närvarande igen, genom sina pittoreska byggnader med fönsterluckor, sina teatrar, utekaféer och sin alltigenom franska atmosfär. Vive la liberté, l’egalité et la fraternité! Det var annat än ett surmulet svenskt höstliknande vårväder där alla befann sig inomhus, det. Fast giljotinen hade hon aldrig gillat, och inte dogmatiska politiker med tyranni i blodet heller. Eller ärelystna militärer. Naturligtvis inte. Därför hade hon nu bestämt sig för att rata Musée Fesch, sedan fick det vara hur berömt det ville, där fanns för mycket av Napoleon för att hon skulle trivas, och de kvinnliga konstnärerna lyste nästan helt med sin frånvaro.
Museer i sinnet hade inte heller den lilla grupp av brittiska äventyrsturister, som just hade anlänt till hotellet och redan vid middagen pratade högt och ljudligt om sina föresatser. Laura lyckades uppsnappa ett och annat fastän hon då befann sig i restaurangens andra ände mer än tjugo meter från de tres bord, och förstod snart att de skulle ge sig iväg redan nästa morgon med sin hyrbil och inte vara tillbaka förrän någon gång på den sena eftermiddagen. Hon hörde dem prata om några trevliga vattenfall och nöjet att bada i friskt vatten bland höjderna. För att nå till de naturliga poolerna behövde man vandra genom en bergig dal.
Ingenting kunde ha lockat mer. Förstulet såg hon åt äventyrarnas håll, det var två män och en kvinna, alla tre betydligt yngre än hon själv. Under tiden som hon åt och drack ensam där hon satt hann hon fundera. Var de bara tre personer kunde de få plats med en fjärde i bilen.
Hon mötte dem senare, i foajén, litet tursamt tyckte hon själv, för nu hann hon fråga just om hon fick följa med.
?I’m Laura, sade hon och sträckte fram handen.
?Hi, sade den unga kvinnan, I’m Sharon. This is my brother Steven and the one with the funny hat is my boyfriend Jerry.
De var gyllenbruna allihop, som om de hade dagsvandrat i veckor under brännande sol. Huden glimmade på dem, de hade smort in sig ordentligt, måhända hade de varit på Korsika i flera dagar innan de kom till just det här lilla hotellet. De tycktes inte vara mer intresserade av att leva lyxigt under semestern än hon själv, och det gjorde att Laura inte kände sig blyg.
Jo, det fanns mycket riktigt plats för ytterligare en person i bilen, och hon var välkommen att delta i expeditionen, lät Sharon förstå, samt att det säkert var trevligast med jämna par.
”Jämna par” var förstås en överdrift om något. Laura var gammal nog att kunna vara deras mor, men vad gjorde det när de nu var så positiva till hennes medverkan och äventyret plötsligt hägrade. Hon var glad över att ha frågat. Att inte ha betett sig så som en nollåtta vanligtvis gjorde när chansen hade infunnit sig.
Hon lade sig tidigt. Sedan var hon som genom ett trollslag på väg. Färden gick mot naturområdet Purcaraccia, som det alltså hette. Hon hade inte sett mycket av Korsika egentligen, bara Aiacciu med omnejd, vilket inte var mycket för en ö som denna alls. Hon förstod det när hon tittade ut genom bilfönstret och såg naturen i all sin prakt. Där var rosor överallt. I en trädgård betade två elefanter.
Vid Bucca di Laronepasset parkerade sällskapet bilen. Laura ägde inga riktiga vandringskängor, något som Sharon hade listat ut, så hon hade tagit med sitt reservpar. De var något nummer för stora för den nya utflyktsdeltagaren, vilket brittiskan också det hade listat ut. Två par sockor skulle säkert göra susen. Men varför var de rosa. Laura drog raskt på sig både sockor och kängor.
?That will do, sade Sharon och nickade.
I nästa sekund smorde hon in Laura med en självlysande solkräm. Laura tackade.
?It’s absolutely necessary. We are guests in the nature, and the sun simply loves to burn tourists like us.
Lauras solhatt skulle även den visa sig utgöra ett bra skydd i värmen. Det skulle också Jerrys göra, mer än någon annans, och det var det bästa med den, ty någon estetisk fullträff utgjorde den inte, snarare fick den mannen att framstå som en fågelskrämma. Barn som såg denna hemmagjorda hatt brukade peka finger och skratta. Det var lika roligt varje gång, hävdade Sharon. Men plötsligt hade den förvandlats till en frygisk mössa med en kokard i.
Steven var den som var den fysiskt starkaste av de tre. Han skulle bära all packning och därmed basta, Sharon och Jerry hade gett upp varje försök att få honom att avstå från det. Det hade inte hjälpt det minsta att tjata om solidariteten, det gemensamma ansvarstagandet. Steven var Envisheten personifierad – och lika stolt som en korsikan stod det snart klart.
?We will eat our breakfast by the falls, informerade Sharon, förvissad om att Laura måste vara hungrig.
Det var hon också, men inte så att magen kved, och hon hade koncentrationen helt riktad på det som hon såg omkring sig. – klippor och gles barrskog, växande som ur ingenting, ty förnan var knappt ens ett jordlager. Eftersom det var tidigt på säsongen blommade det likväl av örter, framför allt i skrevor, och det gjorde att betraktaren gärna kunde fås att tänka på män med toppiga skallar, sådana där det växte hår endast ovanför öronen. Stenens beigebruna toner förstärkte intrycket. Och så den nu knallblåa medelhavshimlen. Den var finare här än vid kusten, men varför det var så kunde inte Laura finna någon fysisk förklaring på. Så den var väl psykiskt betingad.
Något med Sharons ansiktsspel antydde samma sak. Den unga kvinnan hade satt upp håret i en slarvig hästsvans, och nu verkade hårfärgen ha förändrats till röd på något magiskt vis. Trots bomullshatten syntes hela hennes anlete tydligare än någonsin, och det var uppenbart att hon var fylld av förväntan. Mer belåten än så kan man inte bli, förmodade Laura.
Promenaden genom naturreservatet var lättare än Laura hade befarat. Visst fanns där både uppförsbackar och ojämnheter, men det var inte värre med den saken än att en någorlunda fysiskt frisk person skulle klara strapatsen. Ibland svävade hon fram, fann det märkligt själv, men det fanns väl någon förklaring. Fallen nåddes på mindre än en timme, då hade man ändå medvetet vandrat sakta, var och en hade avläst den andre, men inte ens Laura som var relativt ovan vid naturutflykter av liknande slag hade velat vända om. Området med vattenfall dök upp hux-flux som en oas i en öken. Vattnet i de naturligt bildade poolerna var kristallklart och neongrönt. Begeistrade av synen vandrade kvartetten upp till den översta, som givetvis bjöd på den bästa utsikten såväl framför som bakom dem.
?Not bad, sade Steven samtidigt som han ställde ned ryggsäcken, you were right, little sister. Like you always are.
?I’ll be damned! hördes det från Jerry.
?What du you say, Laura? kom det från Sharon.
?Awesome! Thank you for letting me join.
Sharon fortfor, ovillig att låta någonting hejda henne:
?Do you know what this actually is – it’s the very heart of Corsica. The water that flows here is its blood. The wind that touches your hair is its breath, and the rock is its mind. Come on, let’s jump into the oxygenizing stream!
Medan Sharons hästsvans tycktes försvinna av sig själv kastade sig båda kvinnorna med varsitt glättigt tjut i vattnet, som var varmt och friskt. Det doftade som nytvättade lakan, och flöt som en huvudkudde ovanpå en fräsch madrass. Det kändes som textil, Laura kunde inte låta bli att greppa vågen. Den gav med sig, och hon kastade den från sig.
Ett lakan. Hon hade drömt. Klockan var två på morgonen, och hotellrummet badade om inte i vatten så i mörker. Det var ingen idé att gå och lägga sig igen. Men vad skulle de tro i receptionen om hon gav sig ut nu – förmodligen att hon bara tänkte roa sig på samma sätt som man roade sig – och ofta arbetade – i de norra medelhavskusternas länder, det vill säga med energi i svalkan.
Receptionen visade sig emellertid vara obemannad, det var ju ett litet hotell. Hon hängde upp nyckeln där den skulle vara och gled ut genom den olåsta entrén.
Sedan kom hon att vandra söderut längs stadens gator, men ett stycke innanför hamnområdet. Hon fruktade skrål och busliv från hamnkrogarna, men var sanningen att säga osäker på om sådana saker verkligen förekom i Aiacciu. Och så här i början på sommaren! Kanske oroade hon sig för intet. När morgonen randades skulle hon berätta för Sharon precis vad denna hade sagt i drömvärlden. Det hade varit minnesvärt – poetiskt på något sätt. Månne var Sharon en poet?
Det skulle allt ha varit något, och det skulle ge sig. Det som kvinnan verkligen hade förmedlat var att de skulle ha en guide med sig, att han hette Bruno någonting och var delägare i firman som han jobbade åt. Konstigt, tänkte Laura där hon gick och fortfarande inte kunde få sin dröm ur huvudet. Den hade ruskat om henne med sin surrealism. Rosa sockor, Sharons reservkängor, elefanterna i någons trädgård, solskyddsmedlet, Stevens kaxiga, envisa kynne, Jerrys huvudbonad som förvandlades, bergen som liknade toppiga hjässor på halvskalliga män, färgen på vattnet.
Det var klart att det hade varit en dröm. Laura mindes nu vad Sharon ordagrant hade sagt det sista hon gjorde innan de hade skilts åt för natten: Let’s gather tomorrow morning at nine o’clock in the lounge. Det hade inte förts på tal att de skulle äta någon frukost i det fria i naturreservatet. Inte heller var det önskvärt att man gjorde det, det skulle ha varit så lätt att tappa något på marken eller i vattnet. Vid vattenfallen skulle man tvingas att bära hjälm, och för den som ville bada var det våtdräkt som gällde. Vattnet var mycket kallare än i drömmen.
Stadslamporna glimmade alltjämt som en juvelskatt. Där gick nu Laura omkring och tänkte, och visste snart inte riktigt hur hon hade gått. Om hon vände om skulle hon antagligen lyckas leta sig tillbaka till hotellet utan något större problem, ty hamnen skulle inte flytta på sig och inte stadens kant mot det vilda heller. Från citadellet räknat fanns bara två huvudriktningar – västerut respektive österut.
Sedan upptäckte hon att hon var ute ur stadskärnan. Hur det hade gått till behövde hon inte fundera över, tiden hade sprungit bort och satt sig i någon vrå utan att vilja ge sig till känna. Det som hon betraktade som ”nyss” kunde ha varit för två timmar sedan.
Fast kanske inte längre än så. Mobilen låg kvar på hotellrummet. Så dumt. Insikten var det som till sist fick henne att börja gå tillbaka, fast inte i en rak linje, utan via kringelkrokar. Hon var glad åt att Sergio inte kunde se henne, och nu trodde hon inte längre att han fanns i Aiacciu. Han var säkert på resa någonstans, och hon skulle inte sörja över att det var som det var. När morgonen grydde skulle hon äta en stärkande frukost i hotellrestaurangen, möta sina nya vänner från de brittiska öarna, finna Korsikas hjärta och blodåder, hälsa öns andedräkt som en broder, samt prata med de visa bergen.

Lena Söderkvist
Juni 2025