Barndomen är kungariket där himlen gror, i leran ligger jag, med lukten som fyller er hy. Med maskarna som letar efter min mitt,
men alltid fast i början av slutet.

Barndomen är den som är svartsjuk, regn som rör din hy på platser jag aldrig nått.
Och jag är askan och asfalten som får känna en droppe av fradga.

Barndomen är flugorna som lägger sin sanning, och i vattnet hör jag änglarna
sjunga. Men lammen grät, dess tårar gjorde mig inte hel. En droppe av solsken föll, men jag ligger i trasorna av det förflutna.

Månen skrek, dess ljud skapade chockvågor som målade min bild. Jorden såg och antecknade samma på papper. Men barndomen är platsen jag skall förbli, som smält socker på min tunga. Fast i det som en gång var mitt hem.