Själv brukar jag spontanskriva texterna.
Det har varit om jag försökt påverka textens innehåll,
som det varit svårt för mig att skapa.
Istället är det när 'det rinner till' då jag väl börjat,
som det bara verkar bli något.

Jag bara börjar göra, sedan blir det som att jag litar på
att något skall växa fram.
Så är det ju när jag diskat eller lagat mat, vandrat
som planlöst hemliga stigar
genom skog och mark. Ibland måste jag förstås planera

för mig själv, kanske diskutera
med annan, om det är något jag skall tillverka i tyg.
Som att sy en duk, ett förkläde,
en kudde eller en bonad. Då är det förstås bra om någon
kan visa hur det går till,

mäta och märka, rita och tänka efter. Färgat eller ofärgat,
mönstrat eller omönstrat.
Likadant är det nog när jag svetsar i metall. Men då jag
skapar i gips eller lera
brukar det 'lösa sig', efter hand som jaget prövar sig fram.

Lusten att leka kommer dels ur
erfarenhet och dels genom för stunden som 'hemliga vägar'.
Bara att låta fingrarna forma
vad som skall bli. Själv bara skriver jag, för det mesta,
utan att först tänka.

Men ibland förstås försöker jag minnas en dröm eller någon
händelse, någonting som det
kanske tilldrog sig. Men jag brukar som sagt lita på att något
som växer fram, om jag blott börjar skapa.
Som när jag gjort pussel utan att stort tänka,

oavsett om pusslet varit tvådimensionellt eller som av klotsar.
Jag har ritat eller skapat mina egna tavlor,
min egen konst i gips, lera eller tavla. Det har alltid mest bara
'blivit', som vuxit fram
ur många års upplevelser av att ha gjort saker av ren lust

att göra, uppleva, vandra, resa,
berätta eller höra andra berätta det de känner för som bara
'måste ut' eller 'behöver berättas'.
Oavsett det är ett föredrag om eget liv eller bara livet i stort.
Att höra andra berätta,

se det är en som upplevelse i sig. Ens upplevelser eller bara
att lyssna på berättelser,
förutsättningslöst och utan att genast 'döma' eller 'fördöma',
bara finnas där.
Det är så med andra människors göranden dessutom,

det kan räcka så bra
med att mest bara 'finnas där', för dem för syns skulle.
Men upplevelsen är förstås ens egen.
Nyttigt, märkligt nog kan tyckas, det varit att vänta.
Vänta på att resa

eller vänta på att somna, vänta genom att se en vägg,
oavsett färg eller form
eller bara dess vita yta. Att ligga i en tandläkarstol
och vänta,
att finnas i ett väntrum och bara vänta.

På egen tur eller på en bekant eller vän, ett syskon
eller ett barn.
Att vänta på att kyrkans klockor skall sluta ringa
eller ett gatuarbete skall sluta låta.
Att som barn vänta in en dag som lovar komma,

som om det vore krig
och platsen för ens väntan vore en slags värn
eller skyttegrav, på fältet, i skogen, 'i fält'.
Det är av vikt att kunna vänta.
Rätt vad det är börjar något hända, kanske som oberäkneligt,

oväntat. Till och med plötslig död
kan växa fram eller ske oväntat. Mitt i vardagen, arbetet,
upplevelsen av något,
plötsligt bara kommer det fara'nde.
Som ur intet.