När kroppen sa stopp – och själen viskade: gå

Hon gick ner för trapporna.
Trappstegen kändes som berg.
Ett andetag. Ett till.
Hon såg sin granne
men energin var borta.

Efter år av stress,
där inget fick stanna stilla,
blev allt för mycket.

Några få människor
kändes som ett hav.
Hon såg bussen
och då stängde kroppen av.
Pulsen rusade.
Allt blev tyst. Mörkt.

Hon sprang hem.
Tillbaka till tystnaden.

Där på golvet
fanns bara tomhet.
Tårarna kom inte.
Tankarna tystnade.

Men så tryckte hon play.
Ett gammalt röstmeddelande.
Mormors röst.
Som en filt kring hjärtat.

Och just där,
började något.
Inte ett sammanbrott
utan ett uppvaknande.

Världen kallade det utbrändhet –
men själen log tyst: “Du har vaknat på nytt.”

För ibland måste man gå vilse,
för att hitta hem.
Och ibland
börjar den största resan
när kroppen säger nej
och hjärtat äntligen viskar ja –
till din egen själ.