Som ett ljus utan veke –
obotliga faktum,
o insikt du bleke
skildras nu stum:-
Att åter axla lotten
och bära denna börda
till avgrundens botten
av åtrån förstörda.

Annorstädes lyckans städ –
förkomna sällsamheten,
sveps i kylans pläd
vunnen ensamheten:-
Pånyttföds nu längtan,
om ensam vore stark
vi kvädets klämtan
å detta gamla ark?

O förföriska vanvett –
desperationens tysta timma,
hänförd av det sätt
tu ögon glimma:-
Förströdd tanken rinner,
falnar och förgår,
om så hjärtat brinner
blöder än dess sår.