Personer: Ruben och Claudia
De två står vid vardagsrumsfönstret en kylig februarikväll
och blickar upp mot den klarast strålande stjärnan.

Claudia
Ser du stjärnan?

Ruben
Klart jag gör.

Claudia
Men ser du den med ditt inre öga?

Ruben
Du menar snudda vid den med tanken.

Claudia
Upplever du den med dina sinnen? För en människas fulla
potential nås genom sinnena.

Ruben
Den klaraste är likt en lysande konnotation.

Claudia
Vilka nycklar ges då vid handen?

Ruben
En himlakropp som lyser upp och avger energi sänder ut
signaler,vilka du kallar nycklar.

Claudia
Det primära är hur du upplever förloppet.

Ruben
Jag blir då människan som kopplas in. Och jag ges
möjligheter tänka i vilken bana jag finner lämplig.

Claudia
Ja, se dig själv som en början till ett sammanhang.
-
Sen följde en lång sekvens tystnad och eftertanke.

Ruben
Mitt ursprung ger mig nycklar. Och när stjärnan för
mitt inre lyser upp upp en del av min tillhörighet
faller sambanden till rätta.

Claudia
Nu föll tydligen poletten ner. Din tillhörighet öppnar
upp hemligheten eller perspektivet. Vi blir liksom
stjärnan något lysande och lösande.

Ruben
Så trovärdigheten är beroende av sammanhanget?

Claudia
Jo. Ett trovärdigt mänskligt sammanhang är som tecken
stjärnkonstellationer eller associationer gnistrande som
leder vidare.

Ruben
En positiv syn på min belägenhet skapar väl i sin tur
förväntningar på det som skall komma?

Claudia
Inte nödvändigtvis. Men du vet vägen för att nå fram.


SLUT