Som en barracuda som ständigt simmar på himlen
och skär streck i molnen,
bara för att se om det finns något där bakom när molnen går isär.

Hitta något som kan förklara varför människor
ligger i sina likgiltiga opiumhålor.

Någon som försöker undkomma
den sjunkande himmelsranden
innan mörkret faller.

Eller någon vars tankar är som en gata
i Bangladesh i rusningstrafik.

Någon som aldrig lär sig att leva här.

Någon som hela tiden väntar på sig själv.

Någon som aldrig kommer fram.

Någon med biverkningar av livet.

Någon som öppnar moteld mot den obefogade olycklighetskänslan.

Någon som försöker att undvika sin egen booby trap.

Någon som skriver och målar för att
lindra fantomsmärtan i själen.

Någon med en hjärna som är min räddning.

Och min ärkefiende.