Lyssnade på Beethoven i morse
men nu har jag bytt till In Flames.

Pustade på min kandelaber som jag köpte 1985
till min dåvarande ungkarlslägenhet
som jag döpte till Borgen.

Kändes som om jag pustade av min förgångna liv.
Det har hänt så mycket under alla dessa år
så att det känns som om jag har levt 3 liv.

Det är därför jag skriver böcker.

Och nu 40 år senare sitter jag i Borgen igen,
dock en nyare version.
Kandelabern är en av dom få sakerna som har överlevt resan
igenom himmel och helvete.
Även en gitarr, några LP-skivor och en fiskerulle
har kantstötta men vid liv med stapplande steg
tagit sig till min nya Borg.

Resten är borta.

Många minnen kvarstår dock.

Och det lilla barnhemsbarnet bor kvar inom mig,
han lämnar mig aldrig, jag lämnar aldrig honom,
för vi behöver varandra.

Vi påminner varandra ofta om hur livet kan se ut,
vad det innebär att lida på riktigt.
Då är det lätt att inse vilken himmel vi lever i nu.

I Borgen, mitt fort,
min fästning,
där det kryllar av gitarrer och tavlor och texter.

Och givetvis många tankar om hur fan det här gick till att
ha vandrat i dödsskuggans dal och att nu leva mycket priviligierat.

Tvingade mig ut på en lördagspromenad.

Det tog emot lite att dra på sig skorna
och ta en långpromenad när jag satt och målade.
För jag målar på 3 tavlor samtidigt nu.
Hjärnan är som en jävla myrstack där alla myror har egna idéer.

Men jag vann över mig själv och tog min Nikon och begav mig ut i
avslutningen av semestern.
Och plötsligt hade jag promenerat närmare två timmar.
Jag kom hela vägen runt Slätta Damm här på Hisingen.

Under promenaden så log jag åt mig själv när jag tänkte på
att den obotlige romantikern lyser igenom i textmaterialet
när jag sitter och skriver och komponerar nya sånger.
Mycket kärlek och längtan och mycket E moll upptäckte jag.

En evig längtan efter närhet som jag dock tror bor i dom flesta människor.

Tanken är ju att dessa delvis längtansfulla sånger skall spelas in till hösten.

Och jag skriver i min ny bok mellan varven, men har inte bråttom,
bara inte något som heter döden kommer emellan.

Jag vill fortsätta att ljussätta mitt liv från olika perspektiv,
se mig själv tydligare i olika sken, naket och osminkat,
även om alla inte alltid förstår mina metaforer.

Och alla projekt jag vill genomföra pockar på uppmärksamhet.

Myrstacken kryllar.

Har börjat arbeta på ett projekt med stora fototryck av mina allra
bästa fotografier.
Har beställt flera prov som har blivit till belåtenhet.
Tanken är en serie i 10 x 10 fotografier som jag signerar, ramar in och säljer.
Intresse finns har det visat sig.

Var på akvarellmuseet i Skärhamn nu i veckan och undrade när jag körde hem
varför jag inte är miljonär?
Deras utställning ”En värld av mönster” imponerade delvis inte.
Jag målar ju mycket i mönster och narcissistiskt ansåg jag att flera av mina
tavlor och mönster hade gjort sig bättre än flertalet av dom som hängde där.

Detta låter inte så ödmjukt, men man måste tro på sig själv,
annars kan man lika gärna ta den tidigare avgången.

Var även i stan i veckan och gjorde bra fynd i några secondhandbutiker
och sprang samtidigt på en konstnärsbekant som hade supit ner sig under sommaren.
Han väntade darrande på att en Pub på Andra Lång skulle öppna.
Jag inledde ingen dialog då han sannolikt inte var så sugen på detta.

Konsten kräver sina offer.

Apropå konsten skall jag börja förbereda konstrundan på Hisingen nu i höst
där jag skall ha en egen utställning.
Planerar att ställa ut i alla fall minst 30 av mina tavlor och även fototryck.

Semestern är slut.

Jag har tagit hand om mig själv över sommaren.

Hösten kommer.

Min favorittid.

Det är då jag öppnar tankar som bär mig som en radiovåg
över landskap och hav.

Det är då myrstacken är extra myllrande.

Det är då att ingen kan nå mig.

När hösten och tankarnas tid faller över oss.