Ett slott förlorat i tidens djupa veck,
där murar viskar om glans som flytt.
Trötta kolonner bär minnen av baler,
nu böjda av tystnadens tyngd.

Ett piano, tyst i salens skuggor,
har slutat räkna stegen av sidenklädda skor.
Tangenterna rostar, men minns —
ett hov, ett skratt, en vals som dog.

Fontänens hjärta slår inte mer,
ingen ser längre efter kärlek där.
Rosenträdgården har vissnat i drömmen,
och gästerna glömdes i dimmornas sken.

Men jag gick där, ensam bland ekon,
och lät mina ord rista i stenen.
En dikt som bön, en vers som bål —
för att blåsa liv i Storholmens själ.