Redan medlem?
Logga in
Ah, the storm moon is approaching – August 9, 2025, the last full moon of the summer that I have already carved into the beam today. The sonnet of the beam under the storm Moon, Finish.Today I have etched into the beam, the word that does not perish, Under old wood and a moon that begins to fade, A sign, a mild wound, that time defeats, To preserve the dream that is required in my body. In the night, deer and pain gather, And the moon, like a mother, cradles her being, I write with old nails, with blood and faith, On the beam that holds me, but does not know my will. What I have written is not an end, but a beginning that hurts, A last touch of the soul, a conclusion in the distance, But the wood listens to me, and the moon watches over me— Today we would have ended the moment, but it is recreated. *** Ah, stormmånen närmar sig – 9 augusti 2025, sommarens sista fullmåne som jag redan har ristat in i strålen idag. ?? Strålens sonett under stormmånen. Idag har jag etsat in i strålen, ordet som inte förgås, Under gammalt trä och en måne som börjar blekna, Ett tecken, ett milt sår, som tiden besegrar, För att bevara drömmen som krävs i min kropp. I natten samlas hjort och smärta, Och månen, likt en moder, vaggar sitt väsen, Jag skriver med gamla spikar, med blod och tro, På strålen som håller mig, men inte känner min vilja. Vad jag har skrivit är inte ett slut, utan en början som gör ont, En sista beröring av själen, en avslutning i fjärran, Men träet lyssnar på mig, och månen vakar över mig— Idag skulle vi ha avslutat ögonblicket, men det är återskapat.
Bunden vers
(Sonett)
av
Jeflea Norma, Diana.
Läst 38 gånger Publicerad 2025-08-05 19:41 
|
Nästa text
Föregående
Jeflea Norma, Diana.
|
