Mellan våra andetag finns ett gömställe
där tiden tar sig fram som papperssvanar i vatten
där tankar föds och dör innan de hinner bli ord
och möjligheter växer fram
som vårblommor under den sista snön

Jag letar efter dina hjärtslag
i stillheten som kommer om nätterna
och samlar ihop sekunderna
som faller fritt mellan oss
lägger dem varsamt i min skattkista
där de lyser starkare
än stjärnan jag döpt efter dig

Jag bär dina fingeravtryck på min hud
som märken från en tid som aldrig kan sudda ut
i mörka rum där våra andetag hörs
blir minnet av din kropp mot min en helig skrift
jag läser med slutna ögon, om och om igen

I varje beröring fanns ett språk vi talade
utan ord,
bara hud mot hud i tystnad
dina läppar målade kärlek över mina
och jag föll, föll så hårt genom universum
med ditt namn som min enda livlina i fallet

Nu lever jag i efterklangen av din frånvaro
där varje vers spelar upp vad vi var
jag samlar skärvor av dig i mina händer
låter dem skära mig djupt, så djupt,
bara för att känna
att den kärlek som finns kvar i mig
är på riktigt

Kanske jag en dag kan skriva
utan dig som källa
låta orden följa andra spår än dina
kanske tiden läker mer än vad jag tror
men tills dess behåller jag vår historia
i varje bokstav
och vaggar dig försiktigt i min famn
mellan raderna i allt jag skriver

Jag skriver om att tiden kanske läker,
men jag vet inte vem jag försöker lura
som om det någonsin skulle finnas
en morgon där du inte är min första tanke
tiden är bara det skarpa snittet
som delade mitt liv i två halvor
ett före dig,
ett efter dig – båda lika overkligt ofullständiga
för hur fortsätter jag framåt
när både början och slutet bär ditt namn?

© Charlie T Svensson - 2025