Knölvalen vänder och vrider sin kropp
med behag i vattnet.
Havet är hans tummelplats.
Stjärtfenan är en elegant styråra. Han häver sin kropp av tyngd genom strömmar och djup.
Han bemästrar sig själv likt ett instrument. Han sjunger sina toner i stötar emedan de klättrar i tonhöjd. Ett havets blåsinstrument. Ett havets horn.
Hanen når skavande tonhöjder för människoörat men ingen kan bortse hans glädje.
Han dansar vågor och vattenströmmar, snurrar och
vänder upp sin undersida. Sträcker ut sina långa vita sidfenor längs den horisontala vattenlinjen som om han för en stund lapar sol under frihetens himmel.
Han gnisslar och gnyr, han skrapar och stöter toner i en spiralisk trappa. Han omger sig med en överraskande tonrymd. Kanske bara för själva livets skull eller också för att locka till sig honan?
Från cresendot vrider knölvalen sig åter och avslutar med att blåsa ut vattenånga fräsande genom sitt lufthål.