Förhåller jag mig stilla,
som ett flyttblock i storskogen,
är smärtan passiv, orörlig, osynlig;
en ångerfull våldsverkare i dunklet

– men rör jag mig oroas den;
lyser upp som en tändsats,
som ett ljussken på horisonten;
som Hiroshimas dödstysta blindo
den sjätte augusti
– som ett gnagande minne av ett illdåd

Men när smärtan lugnat sig, sänkt blodtrycket,
öppnat sig för vidderna inom sig
och havets Louvrenrymd,
svävar jag över bädden
som en död bodhisattvas frystorkade kropp,
tillsammans med Silverkatten,
som kommit för att trampa vatten
på min mage & bringa,
innan han vräker sig på sidan, spretar med benen,
kastar huvudet bakåt
och vill bli kliad på buken,
njutande sin silverkattssfrid
under ett kort besök av Evigheten

Men oftast kommer livet för sent
för att göra någon skillnad

Ute i mörkret skriks & skränas,
medan, djupt i Stockholms Slott,
gode Kung Carl XVI Gustaf sover
i svala lakan
på sitt sjuttionionde år

Smärtan gör mig egoistisk, solitär;
gör mig blind & döv för andras väl & ve;
grym, oförutsedd, lynnig;
gör mig till ett tunnelseende odjur;
gör mig liten, förkrympt & farlig;
avslöjar mitt sämsta; ett mänskligt torrdass
ute på fjällheden; fel person i fel kropp,
en ensam saraband ekande i ett vimlande tunnelsystem

Världen är en kamel i en myggsilo

Mina händer kommer samman
i ett tiostämmigt rekviem