Han-helvetet blåser bort
i is av snö

Det är en väntan på att
få dö

Där synes långt bort
vid skogars rand

En ny morgons glödande
brand


Där ej ens Döden råder bot
att Livet dess brinnande låga
utslockna

Så utspelar sig en dag till
vecka efter vecka

I en varelses kropp

Som dock är fylld av
överlevnadens hopp