spelar ingen roll om jag försvinner
rullar ut mig själv över åkrar
försvinner ut mot oändligheten

spelar ingen roll
saknar bara ett oss när vi dör

och vi dog alltid dramatiskt vackert

fortsatte sedan vidare

vägen tog aldrig slut
evigheten hånlog mot intentionerna att vara
den jag inte är,
vara det vi inte var

alla spontana omfamningar
som fick oss att flyga
var momentana,
monumentala misstag

självklarheten synade alla leenden
all empati
och alla ytliga blickar

serpentinvägarnas helvete fråntog oss rätten att förenkla

målet var moroten som hängde framför näsan

helvete vad vi sprang!

vi kunde andas samma luft
men aldrig i slutet utrymme utanför

älska blev maniskt,
mekaniskt misstag

så jävla rätt på ett urblekt ark,
förbannat fel på välbäddade madrasser

kunde höra rundgången av vackra ord
som hämtades från ett facit

vi var lyckliga
vi hatade aldrig

vi nådde aldrig över det röda området
och vi lät taggtråden enbart serveras
med linneduk som andades åtrå

att knulla från morgon till kväll
blev en måttstock,
tumstock
tumregel

våra bröstkorgar var blå av all självgodhet

vi skrek i tystnad
den enda vilja
som kunde skapa en inre terror

vi kysstes som om filmkameran rullade
och kulisserna gav en fantastiskt bild åt vårt paradis

vi är riktiga
sanna
och kära

dina smekningar fick min hud att rasa

jag somnade med dina fötter i mina kupade händer

vi fanns,
sågs,
kändes
och märktes

ville erövra och vinna varje kamp
och där dog vi

sakna var rätt,
oförrätt,
oförberett vapen

vi dog alltid så vackert
varje gång,
med ett sista ord och allt