Borde jag ha stannat upp och lyssnat på alla tecken som jag ignorerade?
Alla tecken på att jag närmade mig stupets kant?

Bett om hjälp i tid. Stannat upp, låtit känslorna vara där.
Låtit mig känna.
Gråta, skrika, låtit tårarna flöda. Hur ont det än gjort.

Istället för att stänga av, trycka undan, begrava, ignorera, bedöva det som gör så fruktansvärt ont.
Bedöva på alla sätt man kan genom förnekelse, droger, rakblad, blod, lögner, adrenalin..

Släppt den känslomässiga muren jag byggt upp för att skydda mig själv.

Få bort tankarna; värdelös, oälskbar, otillräcklig, känna obefogad skuld och skam...som funnits där så länge.

Borde jag stannat upp eller är det redan försent?