Där i en sensommars allra sista dagar
när morgondimman ligger kvar över ängarna
och luften bär en aning av kyla och lite sorg
då hörs deras sista kvittrande över byn

Ja svalorna sveper nu lågt över taken
nuddar den blanka vattenytan vid dammen
och plockar det sista av sommarens myggor

De samlas i långa rader på telefontråden som nu hänger kvar där till enbart... deras nytta
ja som en notlinje i ett stycke musik skrivet av naturen själv

De tycks veta mer än vi om hösten och kunna läsa metrologiska tecken långt innan oss
vi ser molnens gång i den tunna ljusstrimma
som nu för varje dag krymper där över träden

Ja och så en dag lyfter de alla
hundratals små kroppar som ett enda väsen
De virvlar upp och slingrar sig högt i skyn
och svalorna dras nu söder ut
som om världen plötsligt... skulle luta ditåt

De bär på något sätt med sig ljusets låga
för att hålla den vid liv dit där vintern aldrig når

Men när frosten sedan kommer då minns vi deras lätta rörelser
och drömmer om en vår då deras skuggor åter rör sig över vår lilla by

Kvar står ja där med händerna i fickorna
och blicken fäst långt där i fjärran
tills de bara är små prickar och sedan är allt... ingenting

Och när tiden åter är mogen och när snön smält och bäckarna åter sjunger sina vårvisor

Ja då ska de återvända med lågan i sina näbbar och på nytt  tända sommaren
över den gamla grusvägen... och över ängarna

Copyright © AndLou