Det finns inget ljud nu.
Ingen pingla. Ingen tass.
Bara tystnaden som växer
som mögel i mitt bröst.

Du var bara en katt.
Det ekar som hån i huvudet.
Som om "bara" kunde mildra,
som om det någonsin hjälpt att ljuga.

Du krafsade på dörren tills jag gav upp.
Nu stirrar jag på träet
och ser inga märken längre
bara ett jävla tomrum.

Du jamade från baksidan,
tvärs över gräsmattan i skymning,
som om världen var självklar,
som om du skulle komma hem.

Men du kommer inte hem.

Grannen knackade mitt i natten.
Deras röst trasig,
deras hund värre.
Och du… du låg där
som något man inte ens borde se.

Jag hann inte tänka.
Hann inte säga något annat än "var är hon".
Hann inte viska till dig:
"Snälla, stanna."
Jag bar dig som man bär en olycka,
som man bär skuld.

Du blödde i bilen.
Jag höll dig så hårt att jag glömde mig själv.
Du andades som om du redan gett upp
men ville vänta på mig.

Veterinären sa ord jag inte kan minnas
förutom ett
"släppa."

Och jag nickade.
Som ett jävla svek.
Som att kärlek betyder att låta dö
när man egentligen vill slita tiden itu.

Du blev åtta.
Åtta år av små ljud, vanor, närhet—
och jag vet inte hur jag ska andas
utan att varje andetag känns som ett hån.

Det värker att sakna det som störde.
Dina bett när du ville bli sedd.
Din blick när du inte blev det.
Du i mitt knä på toa
som om ensamhet var ett brott.

Och du rev mig varje natt,
bäddade din trygghet i min arm
jag lät dig, trots såren,
för det var kärlek.

Och nu är det bara ingenting.
En plats där du borde vara.
Ett fönster som borde ha din skugga.
Ett liv som rymmer dig,
men inte längre har dig i det.

Jag vet att folk tycker jag överdriver.
Att det "bara" var en katt.
Men du var min vardag,
mitt hjärta med päls.

Och sorgen biter fortfarande hårdare
än du någonsin gjorde.