Skratten studsar mot väggarna
men de studsar aldrig in i mig
glasen klirrar
ljusen fladdrar
folk pratar om jobbet, om barnen, om resor de bokat
och jag står här på min egen födelsedag
och känner mig som en gäst
på någon annans fest
Fyrtio?
Jag skulle inte ens ha fyllt trettio

21 av hans blod.
7 av mitt blod.
3 som kallar sig vänner.
Men jag vet,
jag är bara en utfyllnad i deras kalender,
ett namn de kan skriva med blyerts,
för det är lätt att sudda bort.
Ett misstag som blev kvar.
Ett bord man äter vid av artighet.
Ett rum man passerar genom utan att se.
Vi vet att jag bara är
någon att fylla en plats med
en stol man drar fram när det blir ojämnt antal

Värdet går att räkna
det står här svart på vitt
ett matematiskt självmord
minus minus minus
och ändå kvar

Och allt det där pratet om att värde inte mäts i siffror,
det är bara för folk som aldrig behövt räkna.
För oss andra är det siffror som bränner i lungorna.

Och jag vet att man inte ska mäta sitt värde
i hur många som dyker upp.
Men jag gör det ändå.
För det är lätt att säga ”du är värd så mycket”
när man inte behöver bevisa det
med fyra timmar av sitt liv.

Det här rummet
alla dessa människor
är en alternativ verklighet
jag aldrig ville se
en verklighet där jag svek mitt yngre jag
hon som skrev brev och gömde rakblad
hon som räknade ned, inte upp
hon som planerade sin tystnad
som en högtid att fira

Men jag lever
och här står jag
med mitt leende som en tejpad spricka
och alla ser bara
en kvinna som “lyckats”
gift, barn, hus, bra jobb
som om livets checklista vore ett pris
och inte en kedja runt fotleden

jag försöker delta i samtalen
men i huvudet är jag i ett annat rum
ett där alla stolar står tomma?
ett där det inte finns några nej svar
för det finns inga inbjudningar
inga gäster
bara tystnad
och det är skönt där
det är varmt och stilla
och ingen behöver spela glad

Någon knackar på mitt glas
och ropar att jag ska hålla tal
så jag ställer mig upp
ser ut över havet av ansikten
och tänker att varenda en av dem är här
för att fira att jag fortfarande lever
men ingen vet
att jag står här och sörjer just det

Och ändå ska jag le,
resa glaset,
låtsas att 34 personer
inte valde bort mig.
För det är det man gör när man inte är värd mer.
Man låtsas att man inte märker.
Men jag märker.
Jag märker så det skaver i märgen

Jag tackar för att de kom
och ljuger med rösten som om den tillhörde någon annan
men inuti
hör jag mig själv säga
“det här skulle varit min begravning”
och applåderna efteråt
känns som spadar som kastar jord