Jag släpper in dig,
filterlöst,
som en novembervind
genom ett öppet fönster.

Det finns inga ord här,
ingen vinst i att vada fram
genom det svarta vattnet,
ingen mening i att lyfta
händerna mot ytan igen.

Jag har rest mig så många gånger,
skakat av mig skiten, skrattat åt regnet.
Men nu—
nu drar något i mig,
något som inte alls är som du och jag,
något som viskar:
Låt bli.

Och jag lyssnar.

Det är inte glädje,
det är bara så det är—
som en bok som slutar
mitt i en mening,
som en fågel som lyfter
innan man hinner blinka—
ingen tid att hinna se den flyga iväg.

Jag är inte arg.
Jag är tillfreds,
tacksam över det som var:
solen som brände,
skratt som spräckte nätter,
din hand, en gång,
mot min kind.

Men nu—
nu är jag dödstrött.
Hjärtat har blött tillräckligt,
kroppen har burit nog.
Vintern kommer snart,
lång och hård,
och jag orkar inte känna
dess kalla fingrar
mot min ryggrad igen.

Jag är livrädd, ja—
inte för att falla,
men för att suddas ut,
långsamt,
som ett värmeljus bakom gardiner,
som en viskning i ett rum
där vi inte längre dansar.

Så mycket jag ville ge tillbaka,
så mycket som brann—
nu sitter jag här,
i mörkret jag föddes med,
i mörker jag kommer dö i,
och ser livet passera förbi
som i en film
där alla har en roll
utom jag.

Och det är okej.
Det är okej.
Alltid.

© Charlie T Svensson - 2025