Mina fötter framför mig,
på det lilla, svarta metallbordet,
befriade, lätta som fjärilsvingar,
leviterar i plötslig sagolikhet
bortom tyngd & plåga

Planeten välver stor & tyst

Medvetandet,
utstiget ur migränaurans heliga skrattspegel,
är lätt & rent
som ett nybadat spädbarn på frotté

Jag har vågat landsvägscykelturen till Åskogen / Bränna;
41 km under vildvuxet hårdsminkade sommarmoln,
utan påkostad obliquesmärtas påföljd,
för första gången på åtta veckor,
genom migränklockans djupa klang
av högfjäll & rasbrant
väckt ur en lång svårsläckt feberdröm,
till dags datos renstämda Bösendorfer Imperialackord
i det lätta dagsljuset,
befriad från tyngd & all onödig erfarenhet,
för att äntligen uppleva verklighetens oförmedlade omedelbarhet
i vakenhetens transparenta sanning,
i ointresserad acceptans
av fekalietupplag & urinreservoarer,
i välsignad asymmetris dagsljusdissonans,
i andanom i träden med Cosimo,
alla fönster gläntade i återstoden av tid