Skogen andas
men inte som vinden utan långsamt och djupt
med ett mörker som tycks sippra ur marken
och leta sig in i blodet

Han följer stigen
men den slingrar sig som om den tänkt om
den leder honom dit där träden står tätare
och ljuset blir till grönbrun skymning
fast dagen ännu inte nått kvällen

Mellan granarnas skuggor rör sig något utan steg som bara en förskjutning i luften och
som om skogen själv byter plats för att alltid kunna stå bakom honom

Han går längs stigen som knappt längre finns
där rötter reser sig ur marken som knotiga händer och löv i tusen nyanser av brunt rasar ned i stilla bågar.

Luften är tung av fukt och jord och någonstans långt bort knäpper en gren
ett ljud som nu ekar längre än det borde

Träden står tätt som om de vill gömma något
och under mossan sover stubbar med ådror som liknar stelnade floder

Han känner skogens blickar
de är inte fientliga men uråldriga
som om den vill pröva honom innan mörkret får falla helt

En korp ropar en gång från andra sidan
och ljudet hänger kvar som om skogen själv höll fast det

Löven på marken prasslar trots att ingen vind finns och rötterna välver sig under mossan som revbenen på en vilande jätte

Här sover något gammalt
men ibland i stillheten känns det som att skogen nu öppnar ett öga

När han når tjärnen ligger vattnet svartare än natten och utan att spegla himlen
Så när han böjer sig över ytan ser han inte sitt eget ansikte utan bugande trädkronor som rör sig... trots att det är helt vindstilla

Korpen ropar igen inte en gång... utan tre
och ljudet låter som ett svar på en fråga han aldrig ställt

Då vet han att han inte längre är en gäst här
nej han han har nu blivit... en del av skogen

Copyright © AndLou