Sommaren dröjer som en gudasaga, där i skymningens gyllene blodomlopp. Den väver ännu timmar av ljus och värme i en form, som ännu inte rivits sönder av höstvinden.

Där invid dammen darrar skuggorna och ljuset spiller över löven, som om själva solen tvekar att dra sig tillbaka.

Doften av jord och multnade löv stiger ur marken och varje vindpust är ett löfte, om att tiden kan hållas stilla en stund till.

Vattnet i den lilla dammen är en spegel av bärnsten, där dagen långsamt sjunker och svalornas sång blir som en bön, till den som styr årstidernas gång.

Ja än kan vinden dofta av mogna äpplen,
och ännu kan vattenytan blänka som ett minne av juli. Men i den tysta skymningen, smyger skuggorna längre och drar sig över gräset som långa kalla fingrar.

Jag vill hålla kvar ljuset som om det vore vatten i kupade händer, men det rinner ändå mellan mina fingrar, mot något mörkare.

För i dessa sista dagar, när skuggorna nu blir långa men solen är ändå varm, då när världen fylls av ögonblick där sommar och höst ihärdigt  kysser varandra och låtsas... att de kan stanna där för alltid.

Och kanske är det just därför som varje varm dag nu känns som en nåd, varje timme som ett lån
från en höst som redan står och väntar där alldeles... på andra sidan himlen.

Copyright © AndLou