När dimman tyst kryper runt granens fot, och mossa täcker drömmarnas gamla sår, då tassar Vovo fram i skymningsrop, med jordens visdom gömd i varje spår.

Hon väver sömn ur nålar och fågelstämningar, för dem som vilar nära skogens kant, och tolkar hjärtats mörka, dolda tröst med runor inristade i rot och sand.

Har du vaknat med smuts i naglarna, och hört ett skratt där ingen borde bo? Då har hon smugit sig in i dina sagor, och lämnat spår där drömmar och verklighet spirar.

Så sov, men glöm inte skogens luriga låga – hon bär din längtan som en hemlig röst.