Vår värld
skör som finaste glas.
Vi låtsas att det håller men vi hör
sprickorna krackelera.

Ångesten sipprar ut i våra kommunikationsflöden
där sanningen glider iväg
som den halaste tvål.
Och vårt gemensamma förtroende
faller som en tung sten.
Krossas!

Orsak verkan.
Inte nu, allt omkring oss virvlar runt i slumphetens maskin.
Inget följer kartan, kompassen kan vi glömma.

Det är så mycket vi inte kan greppa,
de ofattbara blir högar som bara växer.
Hjärnan går på knä inför
alla stormar av data och brus.

Men mitt i allt detta tänds ljus.
Människor viskar.
Vi kan
Vi vill
Vi bygger ändå.
Och så formas av människor tillsammans
något nytt som kan bära en framtid.

En framtid av hopp.