Några pojkar sitter i cykelrummet och sniffar kontaktlim och thinner, tar alla möjliga sorters droger. De har kapitulerat inför omgivningens bisarra kärlekslöshet med så kallade föräldrar som tvångsmässigt förnekar att deras pojkar har några problem. Det existerar faktiskt överhuvudtaget inte några problem och idag har man varit och storshoppat på Marieberg Köpcentrum så stämningen är på topp. Föräldrar som aldrig ömsint rör vid sina barn eller ger uppmuntran och beröm. Barn som halkar efter i utvecklingen, barn som stirrar in i ett mörker av miserabel meningslöshet med så kallade föräldrar som lever i en förnekelse som barnen inte har en chans att göra uppror mot. Vi måste tänka positivt och optimistiskt och vara starka, glada och tacksamma säger de hjärntvättade vuxna. Det är högsommar och i cykelrummet är det svalt. De fem grabbarna som bara har drogerna och varandra i ett hopplöst limbo dag efter dag. Det är 1978 i augusti. Radhusområdets trygga idyll stinker av förljugenhet och trygghetsnarkomi. Avgrunden är aldrig långt bort men människorna håller en samlad och positiv fasad. Det är bestämt att allting är bra. En pappa till en av pojkarna i cykelrummet begår självmord vilket tystas ned och förträngs. Nya tider stundar med fantastiska möjligheter så nu ska alla vara starka och glada. Pojken hamnar inom psykiatrin några år senare med en mycket allvarlig psykos vilket också tystas ned och förträngs. I Sverige ska alla må bra helt enkelt för vi är ju världens bästa land. En natt skär grabbarna sönder alla bildäck på parkeringen. De lever vind för våg och får inga som helst gränser satta för sig. En mamma är så konstant sprudlande glad. Hon går på stesolid och vodka efter att hennes make hade varit otrogen 14 gånger. I wish you were here med Pink Floyd spelas i cykelrummet. Grabbarna går på LSD. Vad skönt att det går så himla bra för vår son resonerar föräldrarna till pojkarna. Livet är bara toppen. Radhusområdet är en utpräglad euforisk lyckodröm. En flicka matvägrar och ligger i sängen apatisk dygnet runt. Hon är väldigt mobbad av ett gäng andra flickor som bor i betongghettot en bit bort. Många vuxna vet om det men gör ingenting. Grabbarna hamnar i polisförhör angående de sönderskurna bildäcken men bara blånekar. Visst finns det välmående, friska och funktionella personer i området men det är inte de som man lägger märke till. En äldre väldigt dement kvinna går omkring naken på väg upp till stan. En seriemördare som går lös i stan och som har haft ihjäl 4 kvinnor skapar en enorm oro. Folk dyrkar sina pengar och ägodelar. Grabbarna kör omkring i en stulen
bil. Deras föräldrar är en sorts blinda, döva och euforiska zombies som det inte går att få någon riktig kontakt med. Allt handlar om karriären, pengarna och alla prylar. Det är skolstart i nian snart på Vasaskolan. Grabbarna går dit en natt med bensindunkar och tänder på. Hela skolan brinner ned. Flummigt tycker pojkarna som vägrar att gå till någon annan skola under hösten. Det ordnar sig alltid säger föräldrarna. Man vet väl hur ungdomar kan bete sig. Vi har verkligen gett vårat barn allt. Så kom inte och skyll på oss. Om det uppstår ett snurrande och skrikande kaos så lägger man locket på bara och låtsas som ingenting. Socialtjänstens personal har rökt på en massa hasch innan hembesöket vilket gör att samtalet rinner ut i sanden. Grabbarna har börjat injicera amfetamin och heroin. Man är hallickar åt ett gäng flickor som prostituerar sig i de fina villakvarteren. Sverige är ett riktigt bra land. Det har Olof Palme sagt. Materiellt och ekonomiskt sett har de nöjda människorna det fint medan själen skriker efter kärlek och bekräftelse. Pojkarna i cykelrummet har bara varandra och drogerna. De är föräldralösa med noll vuxna förebilder. Peter, Jocke, Sebastian, Anders och Alexander. Vuxenvärldens förställning, godtycke och svek. Gänget kastar stora stenbumlingar genom fönstren på nätterna i det sovande intet ont anande radhusområdet. Idyllen förvandlas till kalabalik. Pojkarna springer ut i skogen till sin koja. Polisförhör. Gänget som blånekar. Vi får till varje pris inte visa att vi är svaga och sårbara-familjerna och deras sjuka attityder och strategier. Många barn som far väldigt illa. Föräldrar som är djupfrysta i känslorna. Om man är svag och misslyckad så är man en dålig människa som måste straffas för att lära sig folkvett. Grabbarna röker opium ikväll och lyssnar på The Doors och Jefferson Airplane.
Ett nygift ungt par har flyttat in i 112:an. Det är som att deras friska vakna och obändiga kärlek lyser upp området och hela Örebro. Han är poet och författare och hon är konstnär. Kärleken är en medicin som många människor skulle behöva. Till detta område Grönsångargatan slussas inga socialfall eller utslagna människor. Nej här bor det godkända, fina, skötsamma och ordentliga hyresgäster. Det är en kvinna som under åratal har fått väldigt mycket stryk av sin man. Han är en mycket omtyckt och respekterad pastor i en församling i stan. Går hon till polisen så hotar han med att döda henne. Hennes självkänsla är nästan tillintetgjord och hennes spelade välmående har börjat att krackelera. Efter en kollaps på stan så kommer hon till en psykiatrisk klinik där det jobbar en väldigt bra kvinnlig läkare som ser och lyssnar på kvinnan. Det slutar med skyddad identitet i en annan stad, där hon har några vänner, tillsammans med de två barnen.
Den stora förvirringen i samhället som döljs bakom tomt prat och tvärsäkerhet. Den spelade kärleken som döljer ett hat. Det är först när det verkligen krisar som människor blir väldigt angelägna om att finna kärleken och sanningen, vad som helst bara inte ångest och psykiska problem. Ateister som går ned på knä och tillber Gud med en helt otrolig ödmjukhet.
Astrid på Grönsångargatan 120 som minutiöst dammsuger gräsmattorna och rabatterna för att hennes mamma höll på likadant. Barnen i sandlådan och deras självklara och naturliga kärlek till varandra, en magisk och glad tillvaro.
Grabbarna i cykelrummet som har börjat elda upp bilar. Seriemördaren mördar sitt femte offer, en ung kvinna i det närliggande betongghettot Oxhagen. Det går kalla rysningar genom stan. Men på Grönsångargatan kan det inte hända någonting ont. Här är alla såklart helt oskyldiga. Hela Sverige är helt oskyldigt. Drogade av välfärd går man saligt lyckliga genom köpcentret. I en euforisk koma svävar man omkring och shoppar. En kvinna hänger sig i Varbergaskogen men det tystas snabbt ned och förträngs. Man ska vara lycklig över att vara en superbra och idealisk svensk. Folk är galna men det är så utbrett och vanligt förekommande att det är normaliserat och OK. Föräldrar som sviker sina barn som går under. Föräldrar som öser över sina barn pengar och prylar men inte ger ett uns kärlek. Allting är bara jättebra med barnen och livet är toppen. Vi tänker tvångsmässigt positivt och optimistiskt och det är därför vi är så starka och lyckliga. Man kan inte hålla på med att vara svag, sårbar och avvikande i ett hårt konkurrenssamhälle. Så fort som barnen visar något tecken på svaghet så sänker vi deras veckopeng. Det är ett effektivt sätt att få bukt med deras problem och vi blir alla så nöjda och glada. Sorg är absolut ett tecken på svaghet så det censurerar vi. Man måste ställa sunda krav på sina barn så att de drillas till det tuffa livet. Osårbar måste man vara som en stark och underbar samhällsmedborgare av högsta rang. De självgoda svenskarna och deras dåliga sjukdomsinsikt. Som att livet är en dröm, det
är inte verkligt. Man vaknar upp så småningom när man har blivit äldre och inser det. Man hjärntvättas och manipuleras till att bli en duktig samhällsmedborgare som beter sig inom de inom de normala ramarna. Man ska inte visa för starka känslor. Det är intellekt och förnuft som uppskattas när man är en äkta svensk. De fem grabbarna i cykelrummet går på alla droger samtidigt och lyssnar på Black Sabbath, Deep Purple och Led Zeppelin. Fyra av dem kommer inte att bli normala och duktiga samhällsmedborgare utan det slutar i misär, psyksjukdom, kriminalitet, fängelse, rättspsyk och hemlöshet. Det är bara Alexander som genomgår ett mirakel och blir präst. Jocke rätar upp sitt liv på äldre dagar och Peter blir mördad i trettioårsåldern. Men ikväll är det fest i cykelrummet och polisen kommer på besök i en knarkrazzia. Den genomharmoniska idyllen Grönsångaregatans trygghetsnarkomani andas positivism och optimism i alla lägen. Någon lider av panikångest och gränspsykos och någon annan har allvarliga självmordstankar men det är ingenting man får visa utåt. Vissa människor i idyllen väntar på att det riktiga livet ska börja och att själen äntligen får blomma ut i en längtan som går i uppfyllelse. Andra lider bara av en känsla att de går omkring och sover bland andra människor som går omkring och sover. Som att vara en känslolös och opersonlig programmerad robot i ett samhälle som bara måste fungera och gå med vinst. Man talar absolut inte öppet om allt det här och frågar någon hur man mår så svarar man jo tack det är bara bra och hur mår du? De gem grabbarna är naturligtvis portförbjudna på de närmaste fritidsgårdarna och socialtjänsten spanar på dem. Deras föräldrar som benhårt förnekar att deras söner har några problem, att allting är helt OK. Grabbarna har börjat langa större partier med knark åt en större liga och helt slutat att gå till skolan. Föräldrarnas godtycke, svek och självupptagenhet. Man vallfärdar till köpcentret för att konsumera sig lyckliga. I en euforisk koma sitter man och sover med öppna ögon framför TV:n som visar en dokumentär om satanistisk sekt på 60-talet. Stesolid, sömntabletter och vodka för att kunna sova. Grabbarna i cykelrummet planerar ett rån. Grönsångaregatan badar i en fullständigt vansinnig positivism och optimism. Barn som slår varandra i huvudet med stenar. Det ordnar sig säkert tänker en zombie som just kommer från en gudstjänst i en frikyrka.