När ensamheten knackar på
öppnar jag min dörr ändå
hjärtat viskar i bröstet lugnande

Där står skuggan, stilla, grå
ögon som vill bli förstådda
jag bjuder in, ja låt gå

Försiktigt kliver den in
stannar i mitt vardagsrum
som om den redan bor här

Jag visar runt i varje vrå
känner rummet långsamt fyllas
av något stilla, mitt hjärta stilla slå

Objuden men ändå kvar
som en sång i nattens dar
tystnad som ändå talar

Vid mitt bord tar den plats
dricker långsamt, utan hast
jag delar bröd i stilla tystnad

Objuden men välkommen så
när jag inte orkar gå
när världen känns för fjärran

Och i mörkret, hand i hand
finns ett band jag känner väl
ensamhet – min egen hemliga vän