På arkivkursen, då för länge sedan, fick vi lära oss att bevara och försäkra beständigheten av viktiga handlingar. Ett svep genom historien visar att vi kan ännu läsa och förstå hur man tänkte för så länge sedan. Papyrusrullar, stentavlor, pergament finns kvar med hälsningar från människor som är borta nu. De kunde konsten att bevara för framtiden. På kursen fick vi veta att det är viktigt med rätt sorts papper, rätt sorts penna, rätt sorts förvaring och att det är en svår konst att arkivera. Skräckexemplet visades fram, i en godkänd arkivlåda i brunt papper inskickad till centralarkivet hittades vid kontroll en floppydisc. För alla födda efter 2000 kan jag berätta att det var föregångaren till disketten. För alla födda efter 2015 kan jag berätta att disketten var det mycket riskabla sättet att lagra information innan USB-minnet och allt detta hände i tiden innan molnet!

På mottagningen fick jag veta av den mycket duktiga sköterskan att jag aldrig hade varit där förut. Jo, sa jag, Nej, sa hon och du har aldrig gjort den här undersökningen förut! Jo, sa jag då, envist och bestämt, tre gånger på den här kliniken och den fanns ju inte här då, för den har flyttat från gamla sjukhuset hit. Men visst, det är länge sedan. Ja, sa hon, då är det kasserat! Känslan då, att känna sig gammal, att det man varit med om är kasserat och inte räknas längre, men jag minns. Vårdens journaler skall bevaras, det vet jag och många gånger varit med i diskussionerna om hur bevara när allt finns i datorsystem som byts ut då och då.

Så nu tänker jag, mitt minne är inte beständigt och suddas ut bit för bit. Är det något som är värt att bevara? Vem vill läsa, vem vill veta, vem kommer att undra? Det kanske är skönt att lämna, glömskan kan vara en välsignelse. Är det något viktigt som finns kvar så kanske det finns spår i molnen?