Prolog: Sprickan i mig

Det började som en spricka.
Inte större än en hårfin linje i glas.
Men natt efter natt, år efter år,
spred den sig.
Jag hörde den växa som en hemlig sång,
ett knakande och sprakande under huden.
Till slut var allt jag såg, världen genom en spricka,
och allt jag var hölls ihop av vanans tunna tråd.


Kapitel 1: Skogsbrynet

Jag står vid gränsen, där marken blir osäker.
Där ingen annan än jag vet vad som väntar.
För andra är det bara skog, en plats att vandra i.
För mig är det en kant, en dörr, en stillhet som kallar.
Träden böjer sig över mig som vittnen och som bödel.
De viskar löften om jord som sluter sig,
om mossa som mjuka kuddar,
om rötter som vill bära min tyngd.
Men jag är bunden av rep.
Inte för att någon knutit dem varesig åt mig, eller på mig
utan för att jag själv fäst dem vid andras hjärtan.
Varje knut bär ett namn.
Om jag sliter mig fri
sliter jag också sönder deras bröst.
Så jag står kvar.
Och skogen blir ett altare jag aldrig får gå in i.
En dröm om sådant som inte ska kännas.