Min far var besviken på att jag inte var lika duktig
som han på att vara smart. Det kan en ju förstå och
jag förebrådde mig själv för att han inte förstod mig
när jag gjorde väl ifrån mig på eget sätt.

Likadant är det ofta med mor eller någon vän eller
bekant. Där visar de sina färdigheter i ekonomi,
snickeri eller att kunna bygga ett hus. Medan jag själv
då gör tavlor, snubblar mig fram i tillvaron,

har otur ibland och som en otrolig tur ibland,
närmast beräknad lycka. Människor är olika
helt enkelt och verkar att ha olika utförsgåvor.
Som att ha talang för att spela piano eller på

andra sätt som förstå sig på musik. Jag är förstås lik
andra åtminstone på ett vis. Jag blir precis lika så där
besviken och nästan argsint då jag tycker mig förstå
mig på något så mycket bättre än andra.

Dock blir jag litet besviken på mig själv ibland då
jag inte verkar begripa mig på 'det mest enkla av
något', medan jag är som begåvad på annat.
Det är jobbigt att vara 'dum i huvudet',

där en själv 'inte räcker ända fram'. Det är som att
vara duktig i en sport men inte kunna rida eller simma.
När jag väl börjat springa, det känns onödigt att sluta,
men jag är värdelös på att flyga, hoppa fallskärm.