när vägen tar slut,
himlen rasat
och solen är försvunnen
har jag hittat hem

vandrat genom skuggor
och kritvita slingor
som överlevde svärtan
och fann

kanske är det omedvetet
att frustration blandas med glädje
och att ljuset ständig minner
om det iskalla

månvarven grundlägger paradoxen
att tiden egentligen inte rör på sig,
bara objekten omkring

har sökt,
lyft på alla hinder
och insåg att gårdagen bara betyder
när morgonen inte hittat hem