Kapitel 2: Stolen
Inuti mig finns en stol.
Jag har byggt den själv av min längtan,
av min trötthet, av mitt blod.
Den väntar, alltid tom, alltid redo.
Jag kunde sätta mig,
låta mörkret slå igen som en dörr,
låta allt slockna som en lampa.
Men stolen står orörd.
Inte för att jag älskar livet.
Inte för att jag har hopp.
Utan för att mina fötter vägrar röra sig,
?fastnaglade av andras andetag.
?Så stolen blir ett monument.
En evig påminnelse om vad jag inte får.

Kapitel 3: Spegelsalarna
Om natten vandrar jag i salar av speglar
I varje spegel ligger jag stilla,
ögon slutna, kroppen lätt,
en kropp som fick vila.
Jag vill sträcka ut handen,
kliva in, bli den jag ser.
Men glaset skär.
Jag lämnar blodspår,
men spegeln förblir hel.
Och när jag går vidare
är det inte bilden som blöder
Det är jag.